"Vad gör du?" sa mamman.
"Räknar..."
"Jo det hör jag, men vad?"
"Hur många bilar det åker förbi, innan pappas kommer."
Eva vänder sig mot dottern, och lägger händerna på henne kinder.
"Men, lilla gumman, vi pratade ju om det här senast igår. Pappa är död hjärtat. Han kommer aldrig mer."
"Aldrig mer?"
"Nej, aldrig mer. Han bor i himlen hos änglarna nu."
"Kan inte änglarna ge honom semester då? Så att han kan hälsa på mig."
"Du saknar honom förstår jag?"
Lisa nickade med darrande läppar.
"Ska vi titta i fotoalbumet tillsammans? Det är ett sätt att träffa honom."
"Jag vill krama pappa."
"Älskade ungen min, det vill jag med, men...en del saker kan inte göras. Förstår du vad jag menar?"
Lisa kryper in i Evas famn och lägger huvudet mot hennes bröst. "Varför ville inte pappas hjärta slå mer? Jag trodde att det slog jämt, jämt, jämt."
"Jag önskar att det var så, men...en del människor har svagare hjärtan, som pappa."
"1...2...3..."
"Vad räknar du nu då?
"Mina hjärtslag. Jag kollar hur många gånger det slår."
Eva lägger armarna om dottern och vaggar fram och tillbaka.
det är inte lätt, lilla lilla flicka. jätte bra text men skulle vilja ha mera av Mamman och stunden mammans tankar i stunden vad hände med henne och sånt ... men jätte bra
SvaraRaderaKänner flickans saknad.
SvaraRaderaSorgen har många ansikten och ger många funderingar. Får lite samma känsla som malix.
SvaraRaderaTycker du har vävt ihop de två skrivpuffarna väl i din text.
SvaraRaderaBra.
SvaraRadera