Tänk dig att du lyssnar på ett stycke vacker klassisk musik. Lutar dig bekvämt tillbaka i en mysig fåtölj och bara njuter. Så var det att titta på filmen BIUTIFUL
Den börjar med två händer, för att sedan byta till en scen med en död uggla. En underlig fulsnygg, tyst man syns och jag vaggas till ro av lugnet.
Tänk dig sedan att någon kommer in i rummet och stör, lägger på dig massor av frågor och bekymmer som du anat, men inte vetat.
Där har du känslan halvvägs in i filmen
Mannen som förövrigt är en filur av stora mått och heter Javier Bardem spelar rollen galant.
Han är dödssjuk i cancer och vill hinna avsluta flera saker innan han dör.
De två barnen får inget veta, och ligger i farozonen för att bli illa behandlade av sin manodepressiva mamma då han inte längre finns. Mannens pappa har varit frånvarande hela hans liv, men får ändå en roll i det som död.
Jag grät...om och om igen, över det som hände runt om honom, och alla dessa känslor jag som publik kunde se utan att han sa ett ord.
Det som gör det hela mer skrämmande är att han kan se döda, och hjälper många som inte hunnit ta farväl av sin familj. En fin upplevelse i sig, men för honom måste det ha varit nästan absurt.
Tror aldrig att jag sett en film med så mycket tystnad, talande sådan. Regissören har verkligen visat istället för talat om.
Det var en stor filmupplevelse, och jag kommer att se den igen om några månader, bara för njutningen att se samspelet mellan de olika skådespelarna och regissören.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.