Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



27 april 2012

TEMA Förvarning

Smällen kom utan förvarning, slog ut elen i huset, och förpassade oss till andra sidan trädgården.
Jag hade aldrig varit med om något liknande. Petish ryckte på axlarna och satte sig i bilen, torkade svärtan ur ansiktet och stängde dörren.
Genom fönstret såg jag henne ta upp en av serietidningarna Pa hade gett oss i present, och lugnt läsa.

Mitt inre var i kaos
Var fanns mamma och pappa? Var skulle jag börja leta?
En man kom springande från grannhuset. Skjortan han bar fladdrade över den stora magen, och fötterna var bara. Jag hörde att han skrek något, men inte vad, och steg in genom det som en gång varit en dörr.
Det ringde fortfarande i mina öron efter smällen, och jag hörde svagt att mannen ropade nej på det underliga språk som numera tillhörde min familj.

Petish hade öppnat dörren såg jag, och de gestikulerade vilt mot varandra. Mannen tog ett hårt tag i Petish hår, och drog ut henne ur bilen, sedan sprang han mot mig vilt viftande med armarna. "Gå inte in", skrek han och högg tag i min hand sekunden innan jag landat med foten på andra sidan av den numera trasiga tröskeln.
"Låt soldaterna ta hand om det där. Det kan finnas fler bomber", sa han och drog oss ut mot trädgården, placerade mig i en av stolarna och Petish i en annan. "Sitt nu här och bara vänta."
"Mina föräldrar...", sa jag gråtande. "De är därinne", fortsatte jag och försökte resa mig upp.
"Sätt dig ned igen. Du blöder", sa mannen och slet sönder skjortan i smala remsor.
"Vi fick ingen förvarning den här gången", mumlade Petish. "Ingenting."

2 kommentarer: