Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



12 april 2012

TEMA Handla

"Gör något då", skrek kvinnan ovanför mig. "För Guds skull, gör något. Stå inte bara där."
Jag tittade ned i det svarta, kalla, virvlande vattnet och kände hur håret på kroppen reste sig i försvar för vad som skulle komma, men trotsade alla motstridiga känslor och dök i.
Känslan då jag landade i det svarta gjorde att jag flämtade till. När jag kände hur ena skon lossnade orkade jag inte ens titta efter den, utan koncentrerade mig på att få upp mannen som låg med ansiktet mot vattnet.
"Dra upp honom, skynda dig", skrek kvinnan på klippan.
Jag vände blicken upp mot henne, och kisade mot solen som gick ned bakom henne. Det såg ut som om hon stod i en eld. Stupet var både högt och brant, och jag funderade några sekunder på vad som egentligen hänt på platsen innan jag kom dit.

Jag trampade vatten och kände doften av tång som slog emot mina näshålor. Med båda händerna vände jag mannen på rygg, lade armen över hans bröstkorg och drog honom mot bryggan.
Han såg ut att sova, och blodet som rann från halsen...
Jag stoppade tanken där. Blod? Men? Hur? tänkte jag och försökte torka ögonen som av åldersskäl inte såg speciellt bra.
Jag tittade upp mot klippan där kvinnan stått, men såg att platsen var tom. Det hördes sirener som närmade sig, och jag kippade efter andan av skräck. Det skulle inte se speciellt bra ut om jag som nyutkommen från fängelset hittades med ett lik i famnen. 
Det våta kalla vattnet hade smugit sig in i varenda por, håret låg över ansiktet, grenade sig ut över det som en bläckfisk.

För några sekunder funderade jag på att släppa mannen, dyka under bryggan och stanna där tills de åkt. Det var bara ett problem. Fötterna var så kalla att de vägrade lyda mig, ville inte röra sig som jag ville. Armarna var så frusna att håret som rest sig blivit isigt.

Ljudet av steg väckte mig ur låsningen, och med en kort blick på mannen jag försökt rädda dök jag under bryggan och lät bara näsan och munnen vara över ytan.

Fötterna stannade över mig, och sandkorn regnade ned i mitt ansikte, in i ögonen. "Vi måste hitta något som kan hjälpa oss dra in honom. En gren, en åra...vad som helst. Helvete att det här hände nu...frugan hade precis hällt upp risgröten. Jul, jul strålande jul du vet. Hela programmet ska gås igenom."
Den andre mannen gick närmare, stannade en bit ifrån. Vägde på först den ena, sedan den andra foten. 
"Är det någon vi känner?"
Jag hackade tänder, kände hur fingertopparna och fingrarna långsamt stelnade i en evig låsning. Läpparna fylldes av små, små istappar, och jag kände hur snoret hängde ned på vattenytan.
Om jag överlever det här så skall jag aldrig mer bada, tänkte jag.
Polisman nummer ett lyste med en ficklampa mellan springorna, och jag såg hur ljuset reflekterade sig i vattnet ovanför mig, stängde munnen och sjönk ned.

Tiden slutade att existera. Deras prat lät underligt burkigt under vattnet, och jag kände hur sjögräset lindade sig runt mina ben. Hur kroppen ville flyta upp mot ytan trots att jag stod på botten.

Jag rörde fötterna och lät händerna glida genom den svarta vätskan för att förpassa mig uppåt. Sprängde vallen av vatten och flämtade, försökte fylla lungorna med luft.
Då hörde jag det låga plasket från kroppen som drogs upp på bryggan, och ritschandet från den svarta säcken ett lik ofta placeras i.

Jag förbannade novemberkylan, men tackade samtidigt Ödet som lämnat vattnet vid stranden isfritt.

Min kropp orkade inte längre värja sig mot chocken av kyla, och jag hörde hur hjärtat kämpade för att dra runt blodet i min smala gestalt, och blev allt mindre rörlig. Fötterna kändes inte längre.

När jag hörde steg som avlägsnade sig försökte jag sträcka ut armarna för att greppa tag i bryggan, men kunde inte. Det gick inte...de vägrade...ville varken röra sig uppåt eller nedåt.
Det svarta slukade mig, fyllde min mun och öron.

1 kommentar: