Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



1 april 2012

TEMA Manipulera


Ett hål, vad gjorde ett stort hål här ute i ingenting. Eliza stannade jeepen och klev ur. Någon eller något hade manipulerat naturen så det här gigantiska hålet bildats.

Hon gick närmare och lade handen mot det svedda gräset, placerade den mot näsan och kände en skarp doft av terpentin. Eliza vågade sig till och med på att kika ned i det svarta, och ropade högt för att kolla hur djupt det var, men skrattade åt sig själv och sin dumhet, och hämtade en sten för att kasta den i hålet.

Det tog lång tid innan den nådde botten, alltför lång tid för att experimentet skulle vara trevligt.

I samma ögonblick lossnade en stor del av kanten som hon stod på, och drog med sig allt som fanns där, inklusive hennes flaska med vatten.
Ett dovt muller hördes långt därnere, och hon tyckte sig för några sekunder höra röster, men intalade sig själv att det var nonsens. Härute vistades inga människor, eller djur mumlade hon för sig själv.

Eliza gick till jeepen, öppnade dörren och klev in. Alla hennes pengar var slut efter att hon lejt folk till det här projektet, och nu var de borta. De tog med sig tältet, spritköket och provianten så nu levde hon på det naturen gav. Råttan hon grillat dagen före hade rört om i hennes mage innan den kom ut samma väg som den skickats in. Elizas mage var fortfarande bullrig.

Nyfikenheten segrade över klokheten, och hon hämtade datorn för att kolla av alla informationer hon fått om området.

Bilen rörde sig framåt, och Eliza tittade förvånat upp. Hade hon glömt lägga i bromsen? Nej, den var i. Men hur i all världen...?

När Eliza tittade ned på marken utanför såg det ut som om den rörde sig, och hon tog av sig glasögonen för att kolla det extra noga, men såg samma sak. Marken rörde sig, och med den bilen.
Paralyserad såg Eliza hur hon närmade sig hålet meter för meter i allt snabbare takt. Marken var förvandlad till en tunga av gräs, småstenar och buskar.

Det plingade till i datorn som stod på sätet. Error stod det med stora röda bokstäver. Skärmen flimrade och datorn började tjuta som om den insåg vad som skulle hända.

Eliza lade handen på dörrvredet och tryckte det nedåt, men fick ingen respons. Det rörde sig inte en enda millimeter trots att hon lade hela sin tyngd på det. Hon drog i veven till fönstret och tackade Gud för att hon valt en gammal bil när det långsamt åkte ned.
Halvvägs stannade det, och vägrade åka ned mer. 

Hon såg hur bilen närmade sig hålet, och kände paniken stoppa luften från att komma ned i lungorna. Hon kunde bara ta små korta andetag, och kände hur det brusade i öronen samtidigt som små svarta prickar dansade framför ögonen.

Beslutsamt tryckte hon ut huvudet genom rutan och pressade in överkroppen, men märkte att resten av henne var för stort. Eliza bannade sig själv för att hon ätit så mycket munkar de sista månaderna. Det och chokladen hade varit hennes skydd mot smärtan efter Daniels flykt från henne. Lappen han skrivit satt fortfarande på kylskåpet, läst säkert hundra tusen gånger i ett försök att förstå.

Eliza tryckte på rutan för att få den att åka ned, bara lite, lite till skulle räcka, men det var omöjligt.
Hon tittade mot bakrutan och försökte fokusera på var hon lade den underliga hammarliknande saken  som en av infödingarna gett henne. Sist hon såg den var i den lilla byn där det bara fanns kvinnor. De hade tagit över efter att männen dött i ett krig, och fångade in män som de sedan helt enkelt utnyttjade tills de var nöjda. Kvinnorna hyllade Elizas ankomst och hade frågat om hon ville bo hos dem.

Jag skulle stannat där, tänkte hon och skrattade åt bilden av sig själv i ett sådant matriarkat. Utan män stannar världen brukar det sägas, men den lilla byn levde i en fridfull stämning, och det var sällan bråk.
Det var väl det alla människor strävade efter, lugn.

Som om någon hört hennes önskan låg hammaren mitt på sätet, och med några slag hade rutan krossats.
Ett våldsamt knakande fick Eliza att titta upp. Trädet som närmade sig henne var flera meter högt, och skulle krossa bilen som ingenting. Det verkade som om all mark drogs ned i det svarta hålet.

När fönstret var krossat pressade sig Eliza genom den med stort besvär, och blev förvånad när något tryckte henne tillbaka som en osynlig hand. Hon kom sig inte för att skrika, bara satte sig förvånad i framsätet och tittade på naturen som försvann.
Eliza knäppte händerna för att be, men skrattade och undrade vem hon skulle be till. Som ateist vänder man sig till Ödet, och det hade uppenbarligen redan bestämt vad som skulle ske.

När Jeepen nådde till kanten blundade hon och skrek av skräck. 


5 kommentarer:

  1. Läskigt! Läste recensionen, heja! Har ett tidförattskriva-tips! I går vaknade jag kl. 6, gick in på toaletten med paddan och skrev ostört i 1 1/2 timme!

    SvaraRadera
  2. Väldigt väldigt dramatiskt. Grattis till recensionen.

    SvaraRadera
  3. Jag ryser! Slutet är helt underbart! Jag gillar att du ger mycket information om hennes liv i en kort berättelse som måste utspela sig inom en väldigt kort tid.

    P.S. Var läser jag recensionen?!

    SvaraRadera