6 april 2012

TEMA Skärskåda

Den lilla flintskallige mannen skärskådade noga dokumentet och skrev något i anteckningsblocket han placerat på knät.
Med små steg förpassade han sig sig ned till det nedersta steget, skrev något i boken igen och tycktes dränka sig i orden i dokumentet.

Jag fnittrade för mig själv och gick närmare, nyfiken på vad som var så intressant, och hörde ett lågt mumlande. "En miljon? En...miljon...vänta nu..."
Bläckpennan strejkade och mannen svor. "Jävla penna", samtidigt som han slog den hårt i trappsteget.

En kvinna kom gående och lutade sig framåt då hennes blick föll på honom. "Erik? Men herregud, är det verkligen du? Åh vad jag längtat."

Nu var jag totalt absorberad av det som hände, kunde och ville inte lämna det obekväma, kalla och hårda trappsteget jag satt mig på. Jag ville veta mer...mycket mer. Doften av tvål och snus slog mot mitt doftcentrum och jag mer anade än såg hur de gav varandra en snabb puss.

Det som hände sedan verkade oförklarligt, men hände gjorde det.
Kvinnan smällde till mannen rätt över kinden så att ett blossande rött märke uppstod, sedan stod hon tyst framför honom med läpparna hårt hoptryckta. "Du lämnade mig utan ett ord."
Han lade handen över kinden och tittade frågande på kvinnan. "Men, jag lämnade ett brev. Såg du inte det?"
Hon skakade på huvudet och böjde ned hakan mot bröstet. Axlarna skakade och jag hörde låga snyftningar. "Jag trodde du inte ville ha mig och flyttade till moster i Paris"
Mannen lutade sin panna mot hennes. "Älskade Myran min, jag besökte din mamma och pappa så fort min mamma repat sig, men då var det försent."
Hon tittade länge på honom, deras blickar tycktes låsa sig i varandra för att forska efter sanningen.
"Jag sa till dem att inte berätta var jag var. Tvingade dem att dölja min flykt", sa hon och föll i hans famn. "Lever de fortfarande? Eller?"

Mannen skakade på huvudet och vecklade upp dokumentet, pekade på något och grät. "Jag undersöker om jag kan ta över deras hus. Arvet är på en miljon kronor, och jag borde ha råd med både mitt och deras hus."

Den kalla betongen under min rumpa gjorde sig påmind, och det tunna tyget i jeansen räckte inte till att värma upp mig. Huttrande steg jag upp och lämnade paret med ett leende på läpparna.


5 kommentarer:

  1. Tänka vilken berättelse man kan uppleva på en station. Roligt att du satt kvar och "tjuvlyssnade". Man vill gärna höra mer av deras historia.

    SvaraRadera
  2. Tjuvlyssna är det bästa sättet att få veta något.

    SvaraRadera
  3. Du får spinna en historia kring det du hört...

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...