Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



26 april 2012

TEMA Släktskap

Frida och Steffie gick hand i hand mot grindarna, och såg hur zooskötarna torkade sig över ansiktet. Dagen hade varit het, och glassen i kiosken var slutsåld.

Plötsligt stannade Steffie och vände tvärt om. "Kom. Skynda dig", viskade hon och kröp in under en buske med små elaka taggar, och vita blommor. "Skynda dig."
Frida frågade inte mer utan följde hennes befallning och lade sig bredvid. 
Tysta låg de och tittade på när Zoo:t stängde, och alla grindar låstes.
"Är du helt galen?", sa Frida. "Mamma kommer att mörda mig."
Steffie tryckte ned hennes huvud då en vakt passerade busken, och släppte det inte förrän kusten var klar.
"Steffie? Varför?" Frida försökte krypa fram, men hade fastnat i busken med håret. Det gjorde ont, och tårarna rann. "Hjälp mig då."

Efter lite trasslande var hon fri, och de kröp fram från sitt gömställe.
Steffie tog Fridas hand i sin, och de smög fram mot buren med gorillor. "Jag har alltid velat träffa de här utan att en massa människor ska stå bredvid. Se hur de gör liksom."
"Vadå gör? Vad menar du? frågade Frida och huttrade. "Usch det är kallt. Jag är inte klädd för att vara ute så här sent."

Mörkret låg som en mantel över Zoo:t och det hördes tjatter från aporna och morrande från djungelkatterna. När en elefant trumpetade hoppade båda flickorna högt, men skrattade då de förstod vem det var.
Utanför gorillaburen var det ännu mörkare, och det låga stängslet som skulle hålla bort klåfingriga barn verkade högre än innan allt släcktes. 
Frida såg siluetten av den stora svarta hanen avteckna sig, och flämtade till då Steffie satte upp foten på stängslet och klättrade över. "Vad gör du? Är du inte riktigt klok? Stanna här."
Steffie hyssjade henne fnittrande. "Jag kan väl inte hälsa på det där avståndet heller. Jag tänker träffa honom öga mot öga." Hon ställde sig vid gallret och slog försiktigt med nageln mot de tjocka gallerstängerna. "Kom då vännen. Hallå...lilla apan. Kom då."

Det tog max två sekunder för hanen att tillryggalägga den korta sträckan från väggen till framsidan. Han kastade sig mot gallret och skrek högt. Så högt att flickorna var tvungna att hålla för öronen.
När Frida såg gorillans hand gripa tag i gallret och skaka det skrek hon på hjälp, men tystades av Steffies svettiga hand.

Hanen gick fram mot Steffie, satte sig på rumpan och kliade sig i nacken. En stark doft slog mot dem, och Frida nös.

Steffie blev modigare och sträckte in handen för att klappa honom på huvudet. 
Frida hann aldrig stoppa henne, och kände hur hjärtat hoppade upp i halsen när hon såg vad väninnan gjorde. Tungan satt fast i gommen, och läpparna var torra och spruckna.

De mörkbruna stora ögonen vandrade från Frida till Steffie, från Frida till Steffie om och om igen. Tills han plötsligt vände om och sprang in i buren igen.
Frida var sjöblöt av svett och skakade.

"Urcoolt, eller hur?" sa Steffie och höll fram sin hand mot henne. "Jag ska aldrig glömma det här. Han kände säkert vår släktskap och tyckte det var lika häftigt som jag. Pälsen var alldeles mjuk."

"Hur ska vi komma ut då?" frågade Frida gråtande. "Hur ska vi komma ut.?"
Som svar på hennes fråga  lystes buren upp och två vakter syntes. "Vad gör ni här? Det är förbjudet att vara på Zoo:t nattetid. Fattar inte ni ungar någonting? Gorillorna är livsfarliga. kan slita av er armen som ingenting. Jäkla ungar. Jag ringer polisen så får de ta hand om er."

En liten stund senare låg Frida i sin säng. Upplevelsen hade varit skrämmande, men samtidigt mäktig. Steffie hade klappat en Gorilla. En livs levande gorilla, tänkte hon och somnade.

2 kommentarer:

  1. Spännande, intressant tolkning av temat.
    Om man är lite petig så kanske sista stycket är onödigt. Slutet blir mer spännande om det tas bort, tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Spännande, intressant tolkning av temat.
    Om man är lite petig så kanske sista stycket är onödigt. Slutet blir mer spännande om det tas bort, tycker jag.

    SvaraRadera