Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 april 2012

TEMA Stupa


När jag klev ur bussen trodde jag först att vi hamnat på någon annan planet. Byggnaden framför oss liknade inget jag tidigare sett.

Huset eller vad det nu var liknade en gigantisk flaska med en trappa nedanför, och det var med stor respekt jag trädde in i detta.
Pär som aldrig var rädd för någonting tog tveksamt av sig skorna och satte foten på den vita stenbeläggningen som låg på marken runt byggnaden.
En man klädd i ett stort oformligt tygsjok och en turban i klart lila öppnade dörren dit och klev ut.
"Goddag, mitt namn är Serif och det här mina vänner är vår nybyggda Stupa. Är det någon som vet vad en Stupa är?"
Han tittade över människorna som stod bakom oss, och pekade på en tjock man som räckte upp handen. 
"Är inte en stupa det som gamlingar knuffades ned i förr i tiden? Men det hette väl ättestupa?" sa han och tittade på oss som stod där.

Mannen i turbanen tittade pillemariskt på honom. "Jo då det stämmer, men det här är ett buddhistiskt palats, en symbol för Buddhas upplysta sinne. Den utvecklades i Indien under Sungariket omkring 100 e. kr."
Jag tittade på Pär och fnittrade, och kunde inte sluta. Tårarna rann och jag höll handen tätt mot munnen för att inte brista ut i asgarv. All spänning som samlat sig i mig flödade ut i kroppen och ville få utlopp.
Jag gled in bakom Pär så att jag inte skulle synas, men uppmärksammades av mannen med turbanen. "Mår du inte bra?" sa han och gick närmare. "Kan jag hjälpa dig?"
Jag nickade energiskt med huvudet för att svara på fråga ett, och kom på att han kanske trodde att jag behövde hjälp, och skyndade mig att skaka på huvudet.
"Ja? Nej?" sa han och tog min hand från munnen varvid allt brast. Jag skrattade så att tårarna rann, lade mig dubbelvikt på golvet och skakade av skratt.
Pär satte sig på huk invid mig och försökte resa mig upp, men misslyckades då jag på halva vägen fick ännu en skrattattack och gled ned till golvet på knäna igen.

Människorna som stod bredvid oss kunde inte heller hålla sig, och jag hörde låga fnittranden.

Pär reste sig upp och höll upp en hand. "Tysta nu. Det här är en helgedom för de här männen. Vi måste respektera det, annars får vi lämna platsen."

Jag tittade på Pär och höll handen tätt mot munnen, men om igen kunde jag inte hålla mig. "Förlåt, jag kan inte hjälpa det.", sa jag till turbanmannen och satte på mig skorna igen. "Jag kan inte förklara det, men huset...ha, ha...huset ser så förbannat roligt ut."

Pär tog mig hårt i armen och tog mig avsides. "Vad i helvete håller du på med? Jag får ju skämmas för dig. Amanda, du är femtio år och borde veta bättre. Vad är det som är så roligt?"
"Jag vet inte", skrattade jag. "Jag vet inte...men..." Skrattet bubblade upp igen, vägrade att bli stoppat, och jag pekade på huset. "Det ser ju bara så roligt ut. Vem kan hitta på något dylikt?" Tårarna flödade och jag såg knappt Pär, men kände irritationen i luften.
Han släppte mig och fräste,"Men herregud vad är det med dig? Ge dig människa."

Jag gick en bit bort och tog några djupa andetag, torkade tårarna och satte mig ned på en bänk som någon påpassligt ställt där. För mig själv undrade jag vad som orsakat skrattattacken och hittade inget annat än rädslan som strömmat genom min kropp sekunden innan jag fått förklaringen till husets form.

Några minuter senare gick vi in i byggnaden och jag mötte turbanmannens blick och sa, "Förlåt."

2 kommentarer:

  1. Kulturkrock. Tur att det finns förlåt.

    SvaraRadera
  2. Vad roligt att du valde att skriva om byggnaden. Du väver samman fakta och prosa jättebra, vilket gjorde det mycket intressant att läsa =)

    SvaraRadera