Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



8 april 2012

Tivolibesök-nytt projekt-Min uppväxt med mamma som hemmafru

Dagen började redan klockan sju med Zentas intensiva skall. Om och om igen skällde den lilla, gav inte upp trots att jag sa åt henne.
Barnen klev upp, och jag som ramlade i säng klockan fyra gick också upp med ögonen fulla av John Blundsand.
Efter en snabb promenad ute i råkylan vaknade jag till och skrev dagens skrivpuff som handlade om ett underbart nytt skrivprojekt jag ramlat på av en händelse.
Allt startade egentligen med att Peters pappas nya, nja nygamla tant tog fram en tidning om släktforskning. I och med insikten att det fanns sådana tidningar letade jag på nätet efter en likadan från Hälsingland. Jag härstammar ju därifrån som du kanske vet.
Och jodå, visst hittade jag en hemsida som jag snabbt joinade, och på den hittade jag en sägen om en kvinnlig sjörövarhövding som härjade på vikingatiden på en ö i mina hemtrakter. Hur spännande som helst ellerhur? Jag såg henne framför mig trots att jag inte fått vare sig namn eller utseende, och snabbt spann min hjärna vidare på det jag läst.
I morse när jag vaknade fanns hon där igen, jämte mina gamla karaktärer som slogs om att synas och höras. Det kan bli bra bullrigt därinne ibland.

Idag har vi varit på samma tivoli som igår, och åkt nästan varenda grej. ja inte jag, men de äldre barnen och Peter. Jag och Lilleman åkte pariserhjulet som gott och väl räckte för mig. Det var högt och iskallt däruppe i toppen...och mina blickar gick till muttrarna som jag fick en närblick på då vi passerade en arm.
Nu hände det naturligtvis inte något, men min fantasifulla hjärna närde många tankar då jag gick omkring bland karuseller och lotteristånd.
Tolvhundra spänn fattigare gick vi därifrån på eftermiddagen för att käka och snabbt som ögat åka hem till våra älskade hundar och katten.

I dagens Aftonbladet läser jag om en kvinna som förfasar sig över att kvinnor vill bli hemmafruar och stanna hemma med sina barn. Hon tycker att det är att sträva bakåt.
Och jag...håller inte med.
Det kanske är just det vi måste göra? Sträva bakåt till det som var. Den där robusta tryggheten i att alltid veta att någon väntade hemma när man kom från skolan. 
Att ha en mamma, eller varför inte pappa som gärna sitter vid köksbordet med barnen och pysslar eller tecknar. 
Att inte ha en nyckel i ett band runt halsen, inte veta när föräldrarna behagar dyka upp på dagiset eller fritis där barnet sitter ensam och ledsen över att alltid, alltid vara den som hämtas sist.

Visst jag förstår när man är ensamstående, då finns inte något val, men med två sammanboende föräldrar borde det finnas en möjlighet att släppa köpjakten och den här intensiva statusjakten för att ge barnen det finaste de kan få: Tid med föräldern.

Ännu ett alternativ jag ser runt mig är de här människorna som skickar runt ungarna på så mycket olika aktiviteter att jag blir trött av att bara höra dem berätta om sina träningsscheman.
När slutade barn vara barn? Varför måste vi bli vuxna så fort?
Idag pushar media för att barn ska ha tonårskläder med behåtoppar, och korta tajta kjolar när de är sex år. Sex ynka år...jag ser och hör redan hur min lilla sexåriga tjej drivs till att bli en liten minikvinna med smink, höga klackar och hör och häpna...behå...
Jodå, Zabine berättar att en av flickorna minsann använder behå redan, och frågar i samma andetag när hon ska få en.
Med huvudet på sned möter hon min blick och försöker hitta ett svar.

Jag talar om att hon är för liten, att det inte behövs någon behå ännu, och låter min lilla prinsessa måla på ögonskugga utan mascara och underlagspuder.

Själv var jag en så kallad pojkflicka som hatade klänningar, och inte lekte med dockor, och har svårt att identifiera mig med min dotters längtan att bli stor fort.
Det var snarare tvärtom på min tid (jag var sju år 1971) 
Allt var inte så himla bråttom. Jag levde i en bubbla med mina föräldrar och min lillasyster på vårt jordbruk där både katter, hästar, höns, kor och hundar fanns.
Min mamma var hemmafru, tvättade, diskade, och allt det andra. Pappa jobbade heltid som elektriker och var bonde. 
Jag hade en kärleksfull uppväxt med en mamma som alltid fanns närvarande, vigde sitt liv åt sina barn.
Något jag tackat henne för många gånger, och är oändligt tacksam för.
Tack vare den plattformen av trygghet gick jag igenom alla hemliga dörrar med droger, kriminalitet och annat utan att fastna där nära vänner gjorde det, och ibland till och med föll.
Tack vare hennes idoga längtan att ge mig och min syster självsäkerhet och en alltid välkomnande famn växte vi upp till två jordnära, trygga kvinnor som inte behövde en man i vårt liv för att stå stadigt, utan med stort mod tog oss an livet som det var just då.

Vad tycker du om det här?
Vad finns det för alternativ?

Nu ikväll har jag kikat vad min skrivpuffskompisar skrivit idag, och kollat på facebook om jag hittar några användbara tips i mitt skrivande.
Efter att barnen lagts tänker jag glida in i hjärnan hos min Benjamin och hans käresta Charlie.

Ha det gott
Kram


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar