Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



6 maj 2012

TEMA Knoppar

Hon vägrade ta i den. Vägrade...aldrig i världen att hon skulle sätta handen mot det sträva träet och vrida runt det. Knoppen hade säkert varit täckt av färg för en sisådär hundra år sedan, men nu återstod bara grått, gammalt trä.
Vendela tittade ut genom fönstret och såg att gästerna samlats. De hade inte satt sig på stolarna ännu, väntade på henne och det som fanns därinne i skåpet.
"Anders", skrek hon och lutade sig ut genom dörren för att höras bättre. "Anders."
Hon såg den röda kalufsen några meter bort, och satte händerna mot munnen som en stor tratt. "Anders"

Vendela såg honom tystna några sekunder innan han skrattade. Inte ett normalt hahaha, nej ett stort gapflabb, som om han berättade om hennes fobi, och dessutom skrattade åt den. Åt henne, sin nyblivna fru.
Hon såg rött av ilska och funderade allvarligt på att slänga av sig ringen och lämna stället. Hur skulle de kunna ha ett liv tillsammans om han gjorde så här? Det var hans vänner allihop. Inte en enda var hennes. Vendela kände hur en vilsekommen tår kom krypande över kinden, och torkade irriterat bort den. Nä hon skulle gå utan att säga hejdå. Lämna de här idioterna med munnarna öppna som fågelholkar när de förstod att hon var borta. Att gifta sig var idioti när man inte ens kan språket. Det borde hon ha fattat.

Anders stod som på nålar. Han sneglade bakåt och såg en glimt av sin älskade bakom gardinen, och hjärtat gjorde en saltomortal av glädje. Nu var hon hans. De var ett. Förenade tills döden skiljde dem åt. Vendela skulle säkert lära sig språket snabbt. Hon var skärpt hans kvinna. Smartare än honom.

När hon inte kom ut ursäktade hans sig, och skyndade in i huset. Deras vackra hus som han slitit så med. Allt var gjort av honom, till och med kakelugnarna. Vendela var den som smyckat alla rum, inrett med precision. "Vendela, älskling..."
Han rynkade på ögonbrynen, och gick ut på baksidan. Hon älskade att sitta på trappan och fundera. Han hittade henne ofta i tankar med blicken mot nattens stjärnor. "Vendela, älskling var är du?"
Anders gick in i köket, och såg lappen. En vit rektangulär lapp som rivits av från deras anteckningsblock. 
Jag såg dig skratta åt mig. Nu sticker jag. Följ inte efter. Allt var ett stort misstag.
Han stod och tittade på bokstäverna som dansade framför ögonen, och inte ville stillna. Fattade inte alls vad hon menade. Skrattade? Men det är väl det man gör på bröllop i goda vänners sällskap, tänkte han och lade handen mot den slitna knoppen på skafferiet. Jag måste måla den här så fort jag kan. Allihop förresten. Vitt kan bli snyggt, eller blått. Nåja, hon kommer väl tillbaka om en stund. 

3 kommentarer:

  1. Han verkar ta det med ro, kanske är han van?

    SvaraRadera
  2. Känns som ett stort gap mellan de båda

    SvaraRadera