Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



11 maj 2012

TEMA Skrämmas

"Sällan har jag blivit så skrämd som när solen försvann och världen förvandlades till ett mörkt ingenting", sa Per och böjde sig över bänken för att hämta ett suddigum som kom farande från någon i klassen.
"Jag var bara fem år och både mamma och pappa var borta. De hade lämnat mig och min storasyster hos gamla farmor som knappt såg handen framför sig"
Han kastar ut suddigummit på måfå och ser hur Lennart som sitter längst fram rycker till som om han vill fånga det.
"Sonja ropade åt mig att det bara var solförmörkelse, och att den snart skulle komma tillbaka. ja solen alltså, men jag fick panik och rusade in i huset till mitt rum, stängde in mig i garderoben och vägrade komma ut."
Eleverna satt tysta, väntade spänt på nästa mening, och han njöt av att få uppmärksamheten riktad till sig, bara sig. Det kanske var så här han skulle jobba? Berätta anekdoter ur sitt liv, sådant som hänt då för länge sedan?
"Jag somnade därinne, och när jag vaknade var allt som vanligt igen."
"Min pappa har berättat om sådant där", sa Jesper och drog med handen över bänken medan han rodnade. "Han har lovat att jag ska få ett sotat glas nästa gång. Med ett sådant kan man titta mot förmörkelsen och se den."
"Helt riktigt", sa Per medan han nickade varnande mot Vera som viskade något till sin bordskamrat."Är det någon här som sett ett stjärnfall?"
Ett antal händer sträcktes upp i luften, och några av dem skrek "Jag har", med hög röst.
"Vi kan fråga forskarna som använder stjärnkikaren här i huset om de är villiga att dela med sig av sin kunskap. Jag kan undersöka det när lektionen är slut. Hur många skulle vilja se på stjärnorna?"
Samtliga händer sträcktes ivrigt upp i luften, och några av dem viftade fram och tillbaka.
Ringsignalen ljöd genom salen, och han såg hur eleverna kastade sig handlöst upp, men stoppade dem med en handrörelse. "Nästa lektion samlas vi på vinden, så skall ni få prova en riktig stjärnkikare."
När dörren stängts satte sig Per på stolen och mindes sin första riktiga solförmörkelse, och hur pappan hållit det sotade glaset framför honom.

4 kommentarer:

  1. Gillar den spontana dialogen mellan eleverna och läraren. Blir sugen på att läsa vidare om vad som skall hända senare när jag ser att läraren lovar eleverna att titta i stjärnkikare nästa lektion. Gillar dock inte slutet, lite spartanskt? Vet inte men jag har svårt att komma överens med det.

    SvaraRadera