Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



30 juli 2012

Avundsjuka-medialitet-seriemördare som vill berätta något

I flera tidningar har jag läst hur författare ondgör sig över berömmelsen kvinnan som visade upp sin kropp har fått. 
Jag läste i en tidning att hon haft det tufft gentemot andra, och tror att hennes berättelse kan få de som är i hennes dåvarande situation att känna igen sig, se att någon varit där, och inte gått under.

Jag vet inte om det är avundsjuka som skapar alla dessa inlägg, eller om det bara är att de reagerar för att hon får möjlighet att skriva en bok, utan att ens ha funderat på det tidigare.

Jag jobbade på en elbutik i många, många år, och träffade då gott om äldre män och kvinnor som när de väntade på taxin började prata med mig. Nu menar jag inget chitchat, nej inte alls. Det var öppenhjärtliga diskussioner om hur de levt som unga, vad de gjort, och hur de tänkte.
För mig som författade noveller och krönikor var deras historier små guldkorn som jag ofta skrev ned i min dagbok, eller la på minneshyllan. Du anar inte vad folk varit med om. Både unga och gamla.

Rita, vår underbara barnflicka är trots sina ynka nitton vintrar en erfaren kvinna som har många saker i sin ryggsäck. Vi har många kvällar suttit och pratat om hennes härliga liv i Thailand, och jag genom henne insyn i landet jag bara besökt två gånger.
Vi får se i framtiden om det inte kan finnas möjlighet att jag tar med mig henne dit och gör research.
Ett nästan klart manus handlar nämligen om elefantskötarna i Thailand, och innehåller lite frågeställningar som jag måste reda ut.

Vår vän "Mackan" är också en livserfaren människa som har en lång historia bakom sig. 

Min kund och vän Marianne och jag har suttit flera timmar och pratat om hennes liv som började för åttioett år sedan. Fatta vilken tidsrymd det inbegriper...åttioett år. Hon har upplevt massor, och har länge funderat på att skriva om det.
Av en händelse korsar våra vägar sig, och under tiden jag fixar till hennes underbart vackra trädgård berättar hon om det som hände då för länge sedan.

Mitt manus växer trots redigering, och små detaljer sätts in i det som förut bara anats. Mitt manus om barnen är så brutalt självklart att det bara är att skriva, men inte lägga in för många hade.
Orden rinner ur mig.

Nu ska jag i ärlighetens namn inte ljuga och kan tala om att redigeringen gått lite i stå då jag jobbat så sent om kvällarna, och sedan rasat i säng så fort jag stängt dörren.
Häromnatten var det just en sådan dag. Jag hade slitit hund ute i en kunds trädgård, och var helt slut i hela kroppen. Det var till och med så att tårna sa ifrån.
När de andra tittade på film la jag mig och sov, men väcktes mitt i natten av att någon tryckte ned mig hårt i sängen, och ruskade mig. 
Jag vaknade med bultande hjärta och tänkte springa in till Peter som sov hos barnen, men sansade mig då jag kom ihåg att min bästa kompis Sanna låg intill.
Hon sov dock djupt, och märkte inget.

När jag tänkte tillbaka på incidenten dagen efter insåg jag att det nog var min karaktär som ruskade om mig, rädd att bli glömd. Att jag inte skulle berätta hans historia.

Naturligtvis har jag googlat på namnet i artikeln som inspirerat mig till romanen hat och en gnutta kärlek, men det finns absolut ingenting. Nada...han är puts väck ur minnet på någon.

En man som dödat tjugo unga flickor borde väl synas?
Tanken slår mig att han måhända berätta sin historia för mig. Att det är sanningen jag skriver. Jag ryser då han tilltalar mig i nattens mörker, kräver att allt blir rätt.
Jodå, jag vet att jag är medial, men...betyder det att jag måste skriva om någon som är död?

Om du vill lyssna på mina inlägg hittar du dem under soundcloud på min sida i facebook.

Väl mött
Kram

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar