Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 juli 2012

Dagboksinlägg 17 juli-trädgårdsmingel

Imorse vaknade jag klockan tre av något, och tänkte lägga mitt söta öra på kudden, men ångrade mig då tanken for genom skallen att det där ljudet kanske var en inbrottstjuv.
Till saken hör att hundarna skällde.
Hm...åh vad min fantasi kan sätta igång saker ibland. Det är både magiskt och jobbigt samtidigt. Bilder flashar förbi och ljud förstärks ungefär som om jag tittade på en film.

När jag smög upp bankade hjärtat vilt, och jag funderade några sekunder på att väcka Peter, men lät bli.
Naturligtvis var det tomt.
Jag la mig i sängen igen, men kunde inte somna och klev upp vid sex. Trött och med ögonen fulla av John Blundsand.

Efter att jag skakat liv i Razmus som var dötrött, åkte vi iväg mot tandläkaren i Tumba. Jag hade redan ställt in tre gånger och kunde inte göra det igen. Mina händer darrade då jag satte mig i stolen, och tandläkaren öppnade min mun för att kolla tänderna. Händerna grävde sig in i det mjuka, turkosa skinnet och jag blundade och höll ena tummen. Snälla, snälla...inga hål...snälla bad jag om och om igen.
"Nä jag hittar inga hål", sa kvinnan och log mot mig. "Du har jättefina tänder."
Ögonblicket hade kommit och jag kröp till korset för att bekänna min stora skräck för sådana som hon. "Jag har tandläkarskräck. Är livrädd för sprutor", sa jag och sneglade på Razmus som redan visste om det. "En tandläkare stack en spruta i min tunga då jag var ung, och sedan höll sköterskorna i mig medan han lagade min tand."
Hon log igen och skakade på huvudet. "Jag har hört många sådana där historier. Det märktes inte att du var rädd", fortsatte hon och hällde upp vatten åt mig.
Jag höll upp mina darrande händer och mina nu vita tumme."Jag är livrädd."
"Vilken tur att du bara hade lite plack. Ligg still så fixar jag det", sa hon och hämtade instrumenten.

Jag hoppade av glädje då jag lämnade stället, och Razmus skrattade åt sin galan mamma. "Jag tycker om att gå till tandläkaren", sa han och öppnade bildörren för att hoppa in. "Än i alla fall."
Än så länge ja, tänkte jag tyst, och steg in i bilen.

En liten stund senare var vi framme hos dagens kund.
Razmus hjälpte till mer idag, och jag lovade honom hundra spänn för dagens och gårdagens jobb.
Stora, mörka moln tornade upp sig på himlen, och vi slet så att svetten lackade.


Två timmar senare var vi klara samtidigt som små droppar började falla över oss.
Razmus sprang till bilen, medan jag packade ihop och sa hejdå till min kund.
Jag ska tillbaka nästa vecka och plantera lite buskar hon ska köpa.

I bilen ringde jag till Rita för att kolla var hon och barnen höll hus.
"Vi är dyngsura" sa hon och skrattade. "Det öser ned"
"Var är ni?" frågade jag och tittade ut genom fönstret där regnet föll allt hårdare. "Är ni hemma?"
"Eldtomta", sa hon och skrattade igen. "Hampuz har somnat. Jag tänkte bjuda ungarna på pizza."
"Då syns vi strax", sa jag och rattade hemöver.
Razmus lyste upp då jag sa namnet på pizzerian. 
Händerna värkte av allt slitande i rötter, och jag var trött, så trött eftersom jag inte fått sova inatt.

Hampuz sov mycket riktigt, och fortsatte genom hela måltiden. När han vaknade märkte jag att ungen var sjöblöt och faktiskt satt i en pöl av vatten i vagnen. Han grät naturligtvis, och vägrade först resa sig upp, men föll till föga och kom in i min famn.
Han kläddes snabbt av naken och virades in i en varm filt, huttrande och lätt blå om läpparna. 
Om igen tänkte jag på den underliga sommaren som aldrig behagade komma. Det där med ljumma vindar existerade inte alls. Det var solen som värmde, punkt...

Vi åkte hemåt, bytte kläder och for till simhallen.

De äldsta barnen lekte glatt medan Lilleman agerade fästing på mig, och vägrade släppa taget. Han har blivit rädd efter händelsen för några månader sedan. Vatten är farligt, resonerar han, och vägrar låta sig övertalas till att ens försöka kliva ned i vattnet.
Jo, en yttepytteliten stund låg han på mage i vattnet och drogs runt försiktigt av mig, men sedan vägrade han konsekvent att ens fundera på något mer badliv.

Vi käkade våra medhavda mackor och väntade på att simundervisningen skulle börja.
Barnen och Rita drack Slush, något jag tycker smaka vidrigt. Deras tungor blev illande röda.

Naturligtvis lessnade ungarna totalt och stökade. Till slut gick jag ut med Lilleman till bilen medan Rita kollade de andra. Tack Gode Gud för henne. Hon är en klippa.

Klockan var efter sju då vi tutade hemåt genom regnet igen, och det tog inte lång stund innan pojkarna startade upp legoprojekt som fick avslutas en timme senare då de gäspade ikapp.

Nu är det tid för mig att fixa till min nya hemsida som jag döpt efter mitt nästa namn. Jo då, du läste rätt...jag ska ju gifta mig, och det känns urdumt att skriva mitt "gamla" namn på en nyutkommen bok.
I december kommer jag att heta Meijer i efternamn.
Anitha Meijer närmare bestämt.
Låter som en tysk matrona om du frågar mig, men...hm...nu heter Peter det, så jag får väl luta mig lugnt tillbaka och lära om.

Ha det gott
Kram

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar