Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



28 juli 2012

Dialekt-minnen-giftermål


Dagboksinlägg 28 juli 2012

Daggen ligger fortfarande i gräset när jag och hundarna går ut i skogen. Solen har för länge sedan rest sin stolta skiva, men fåglarna och gräshopporna har ännu inte riktigt fattat att det är morgon.

När jag kommer tillbaka från promenaden sätter jag mig vid skrivbordet och öppnar upp datorn, trycker på knappen och försvinner in i min värld där jag bestämmer allt som sker.

Jag befinner i en virvlande fors av ord, och hela mitt väsen lättar från stolen och förs till en annan plats, en annan stad.
Orden jag hör är inte främmande, åh nej…små minnesfragment från barndomen studsar omkring i hjärnan, samlar intryck, lyssnar och känner.
Det var de här orden jag hörde som liten, liggande i min moders mage, och många år efteråt. Det var de här orden jag älskade.

Tänk att en dialekt fäster så hårt på stämbanden. Dessa långa ö:n och l som jag liksom alla andra i vår lilla by, tyckte var helt normala, medan andra, utifrån…tittade på oss och log konstigt.

Där jag bor nu finns inget så unikt. Här i byn har vi vackra hus, massor av hästar och en buss som åker förbi då och då, men ingen dialekt.
Ute på landet i Stockholm pratar de som alla andra, finns ingen inre gemenskap i ord.

Jag blundar och minns farfars pipa, gråa keps och lapp för ögat. Med ålderns rätt har även jag glömt, men påminns genom min dagbok.
Det är bra att skriva upp det man minns, för en scen ger den andra, tredje och den fjärde, och om du har tur dyker det som var då upp, och låter dig kopiera ord och handling.

Min gamla farmors ansikte syns på väggen mitt emot mig. Hon ler som då jag var liten, Inte det blanka, slitna som demensen gav henne.
Vi sitter om igen vid bordet i köket och äter bullar med mjölk, pratar om hennes barndom, teatern och hennes förvridna händer.
Innerst inne saknar jag nog henne, och mormor…min snälla, snälla mormor som jag bodde hos varje helg.

De har båda hälsat på efter sin död, stöttat mig i svåra stunder utan att säga något. Bara hållit sin hand på min, suttit vid min sida tills det onda gått över.
Mormor ville se mig gift, och tjatade innerligt om att jag skulle köpa en vit, tunn klänning jag passerade varje dag. Då var jag knappa trettio, och singel.
Jag köpte aldrig klänningen, och gifte mig inte heller…inte då…

Idag 2012 sitter jag i min kammare och skriver om dem, de som inte längre finns. Klänningen jag nu ska gifta mig i liknar inte alls den mormor ville ha, men hon och farmor är nog glada att jag , den eviga virvelvinden ska göra det…gifta mig.

Som vanligt gör jag allt bakvänt…
Tre barn finns i vår familj, ett stort hus och en stor bil. Dock inte Volvo.
Men det blir nog bra det här med, och dialekten behåller jag i hjärtat, vårdar och använder i mitt skrivande. Hör delar av då jag ringer hem, eller besöker de som finns kvar.
Det blir nog bra det här med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar