Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 augusti 2012

Jag ser på dem med andakt, och minns

Vaknar när Zabine oroligt snurrar runt, runt. Det är varmt i sängen och svetten rinner under brösten, så jag hivar av mig täcket.
Ljuset från fönstret väcker de andra, och Lilleman kommer springande från barnrummet med orden: "Jag har letat dig mamma. Du fanns ingenstans."
Skrattande förstår vi att den lilla krabaten måste ha drömt. 
"Vi är alltid här älskling. Kom och lägg dig hos oss en stund", säger jag och sträcker armarna mot honom.
Hampuz kurar ihop sig i min famn, och jag känner hela jag uppfyllas av lycka att få finnas, att ha ynnesten att ha dessa små underbara änglar i mitt liv.



Jobbar just nu med självbiografin om dem, och läser journalerna från deras födslar. En läsning som gör mig andaktsfull över livets underbara mirakel, och läkarnas fantastiska insats.
Razmus som nu är nio föddes nästan två månader för tidigt. Han kom ut genom magen, och fick via kuvös tillbaka andningen, och gavs en chans att överleva trots avsaknaden av normalitet, det vill säga platsen i min mage.
Drygt ett och ett halvt år senare kom vår prinsessa Zabine som idag är sju. Hon sparkade mig på lungorna, gav mig andnöd, och foglossning som smärtade något infernalisk. Peter bar mig in till sjukhuset och sa att han vägrade se mig lida längre. Samma natt kom hon ut via sugklocka, med navelsträngen lindad runt halsen. Hjärtat slog med 50 ynka slag, och hängde som en trasdocka över läkarens armar.
Efter några år var det dags igen. Vårt lilla mirakel Hampuz anmälde sin ankomst, även han två månader för tidigt. I vinter fyller lilleman fem hela år.

Naturligtvis är det jobbigt att skriva om ämnet, och alla känslor från tiden forsar över mig, och dränker mig i sentimentalitet. Min tanke är att boken ska hjälpa en kvinna som är i samma situation.

Nu ska jag äta frukost med familjen för en gång skull.
Ha en underbar dag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar