Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 augusti 2012

Klottra

Med långa eleganta svep fyllde Tobias fem år väggen utanför garaget med vit färg. Hinken hade stått placerad i ett hörn av trädgården i flera veckor, och farfar Olle gjorde allt för att förtränga dess existens. Därav placeringen.

Men Tobias som inte alls tyckte det var tråkigt att måla spanade ivrigt in var farfar gömde penslarna, och tog en dag ett av de inplastade paketen för att gömma dem i sitt rum.

Han ritade en streckgubbe som gungade, och en stor blomma, sedan fortsatte han ned mot plåtlisten för att där måla vackra stjärnor.


När allt var klart gick han flera steg bakåt för att beskåda underverket, mycket nöjd med sig själv.

"Tobias", ropade farmor som stått i köket och bakat bullar. "Var är du vännen?"
Han skyndade sig in i huset, och lämnade färgpytsen plus penslarna på backen.

"Ja farmor, här är jag", ropade han och satte händerna bakom ryggen. "Jag har varit ute."
Det låg massor av bullar på köksbordet, och Tobias satte sig på stolen som farmor pekade på.
När hon böjde sig över honom, och hällde upp mjölken rynkade hon på näsan."Usch vad du stinker min pojke. Vad gör du där ute egentligen?"
"Inget", sa han och försökte gömma händerna i knäet.
"Vill du inte ha något?" frågade hon, och lade handen på hans axel. "Det är något mystiskt här, det är jag säker på. Tala nu om för mig varför du är så lågmäld, och inte kastar dig över bullarna som du brukar."
Hon vände upp Tobias hand mot sig och skrek rakt ut: "Men lilla barn, vad är detta? Du är ju full av färg."
Han skämdes, och vågade inte titta på henne. Riktade envist blicken ned i knäet.
"Tobias, vad har du gjort? Var kommer all färg från?"
"Jag har målat", sa han lågmält, och försökte torka av sig på byxorna som färgades vita.
"Var har du målat om jag får fråga, eller vad?"
"Garaget", mumlade Tobias, och la snabbt till: "Igår sa farfar att det hade sådan ful färg, och jag...jag...jag ville hjälpa till."


Tillsammans gick de ut på tomten, och betraktade klottret som lyste upp den svarta dörren.
Hon luggade honom försiktigt, och satte sig ned på huk. "Så får man inte göra. Förstår du vad jag säger Tobias? Låt de vuxna ta hand om sådant där?" Farmodern tog hans vita hand i sin, och torkade hjälpligt av den med förklädet. "Nu går vi in och äter bullar med mjölk, sedan letar vi upp farfar och sätter fart på honom."

5 kommentarer:

  1. Ett litet leende kunde han väl fått, jag hade aldrig kunnat hålla masken!

    SvaraRadera
  2. Underbar text. Kul att se dig här igen. Fungerar internet bättre nu?

    SvaraRadera