Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



23 augusti 2012

Ledsna barn-trädgårdspul-örvärk-intresserade förlag

Det var svårt att lämna Lilleman i morse. Han höll mig hårt, hårt om halsen, och grät. "Jag vill följa med dig mamma", hulkade min lilla prins, och tittade mig djupt i ögonen.
Jag visste att Peter stod och stampade hos min kund, och kände mig rätt stressad, men ville inte lämna vår son så ledsen.
"Jag kommer snart hjärtat", sa jag med hjärtat bräddfullt av kärlek och ångest över att se Lilleman så ledsen. "Idag ska jag stå på taket, och då kan du inte vara med", fortsatte jag, och bet mig i tungan för att inte lägga till att jag först skulle till Fullersta.
"Jag kan sitta i bilen och vänta", sa Hampuz med hoppfull röst. "Snälla mamma?"

Dagisfröken räddade mig, och drog honom ur min famn. Han höll mig så hårt att jag följde med när hon drog i honom.

När jag gick därifrån visste jag att han strax skulle skratta igen, men det gjorde ont att veta att jag lämnade honom gråtande.

I Fullersta öppnade min kund grinden då hon hörde min bil, och jag tog snabbt itu med grävandet igen.
Några minuter senare kom Peter och hans kompis.
Vi bytte stuprör, och lade ned de nya markrören medan regnet och solen turades om att bombardera oss.
Det var lerigt som attan, och jag var glad att jag slängde in stövlarna i bilen det sista jag gjorde. Vi halkade omkring som Bambi på is.
Killarna fixade till hennes stuprör, och sedan lade jag och Peter ned de nya markrören, och såg till att de låg rätt.
Nu saknas bara en fiberduk i änden på rören, och lite fyllning, sedan är det klart.

Efter att vi ätit åkte jag mot skolans parkering där jag satte mig och skrev på manuset.

Manuset ja...ett förlag har anmält sitt intresse, så jag har lagt in en ny högre växel i redigerandet. 
Så gott det nu går med heltidsarbete och tre småttingar som slåss om min uppmärksamhet när de är hemma.

Ikväll har jag öronvärk som jag tror beror på regnet. Jag är ett av de där barnen som hade ständiga öroninflammationer som barn, och kan vara lite känslig vid sådan här väderlek. Det är som om fukten kryper in i hörselgången. Jag hoppas det försvinner tills imorgon, annars får jag väl peta in lite vitlök i örat och lindra det.

NU ska jag redigera manus.

Ha en härlig kväll
Kram


1 kommentar:

  1. Vitlök is da shit!
    Och små gråtnissar blir oftast fort glada igen, även om det skär i hjärtat av att lämna dem.

    SvaraRadera