Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 augusti 2012

TEMA Anställa

Det var ingen lätt uppgift som pappa ålagt mig. En kvinna som var vacker, och hade huvudet på skaft var det han ville ha. Om hon dessutom kunde mecka med bilar och klyva ved så sade han att hon var anställd.
Jag började med att kolla tidningsannonserna, och lapparna nere på Icabutiken, men...det var som vanligt mest unga flickor som ville vara barnvakt, och gå ut med hundar.
Nu var i och för sig pappa inte så svår, förutom utbrotten då rullstolen vägrade fungera som han ville. Jag hade försökt att sköta honom själv, men...det var bara att erkänna. Jag klarade inte av att se min förut så aktiva pappa sitta lealös i en stol, med sned, dreglande mun, och utan ett öga.

Dagen när olyckan hände låg inte alls långt borta i tiden, och läkarna sa att han kanske kunde bli fullt återställd, förutom synen som var förstörd för alltid.
Ryggen liknade ett s, och jag tvivlade starkt på att den någonsin skulle rätas ut, men...jag kanske hade fel.

När jag stod på arbetsförmedlingen hörde jag en kvinna beklaga sig för en annan äldre variant av henne. "Jag fattar inte. Nu är det tredje året jag går arbetslös. Ingen verkar vilja anställa en kvinna som mekaniker, och min utbildning till sköterska var tydligen förgäves..."
De kramades en lång stund, och tittade på varandra.
Det kändes som om jag gjorde något förbjudet, så jag öppnade en tidning istället.

"Nummer 56", ropade en gråhårig man, med skinnloafers, och rutig skjorta.
"Det är jag", svarade kvinnan och gick iväg.
En liten stund senare kom hon ut rödgråten, och snyftande. 
När den äldre kvinnan skyndade mot henne, slängde hon sig i hennes famn och storgrät. 

Jag harklade mig, och vinkade till henne för att få kontakt. "Ursäkta...jag...jag kunde inte undvika att höra...min...min...pappa söker en sköterska.
Kvinnan tystnade och mötte min blick."Vad menar du med det? Erbjuder du mig jobb?"
"Min pappa är racerförare och råkade ut för en olycka. Du kanske läste om det? Mount Blanc racet där två bilar kolliderade...den ena var min pappa..."
Jag kände hur rösten inte riktigt orkade fram, och tystnade medan bilderna av pappa i sjuksängen flimrade framför ögonen. "Han söker en sköterska som kan hjälpa honom. Du verkar vara som klippt och skuren."

Hon log och tog sin mammas hand. "Är det säkert?"
Jag nickade rörd av hennes glädje.
"När kan jag komma på intervju?" frågade hon, och satte sig på en stol närmare mig. "Jag kan börja per omgående."
"Nästa vecka på måndag. Då tar de bort bandagen över ögat."
"Här är mitt kort", sa hon och räckte fram ett visitkort med en vacker ros på. "Jag heter Helen Salmi förresten." Hon vände sig mot den äldre kvinnan. "Det här är min mor Maja."
"Hej, Tina Nyström", sa jag och hälsade som min pappa lärt mig. Det vill säga genom att niga.
"Då syns vi på måndag", sa Helen och tog upp sin väska från golvet. "Mamma, kommer du? Om vi skyndar oss hinner vi till apoteket innan de stänger för lunch."

Jag hade svårt att inte tala om för pappa att jag hittat en sköterska, men hade lovat mig själv att ta hem henne som en överraskning till honom.
När de tog bort bandaget grät han av rörelse. "Jag ser. Helvetes djävlar...jag ser. Inte klart, men jag ser en suddig bild av dig lilla gumman", sa han och tog min hand. "Det här betyder att jag eventuellt kan fortsätta med racingen. Fattar du?"
Jag nickade, och njöt av att snart kunna ge honom ännu mer glädje genom att berätta om Helen, men ville inte göra det ännu. "Grattis pappa. Det är fantastiskt."

När vi körde in på vår tomt, såg jag att Helen stod och väntade på trappan. Regnet som nyss öst ned stoppade tvärt, och jag lyfte ut rullstolen, fällde upp den, och hjälpte pappa ned i den.
"Vem är det där?"frågade han med barsk röst. "Säg till henne att vi inte vill köpa något."
Skrattande rullade jag honom till trappan, och uppför den uppbyggda bron vi gjort enkom för rullstolen. "Jag är din nya sköterska", sa hon, och hjälpte mig in över tröskeln då jag låst upp. "Och din högra hand i verkstaden."
Pappa tittade på mig, men sa inget.
"Om du vill ha mig alltså", fortsatte Helen, och rullade in honom i huset som om hon alltid gjort det. "jag hörde att du kör racing. Min salig farfar gjorde det. Han vann en tävling i Frankrike, men kom annars bara tvåa."
"Det där vill jag höra mer om", svarade pappa och sträckte äntligen fram handen. "Leif Nyström, trevligt att träffas."
Han motade bort mig då jag tänkte ta av honom jackan. "Vänta med det där. Jag och Helen ska ta en promenad."

Jag öppnade ytterdörren, och såg när de rullade iväg livligt pratandes. Mitt hjärta blev alldeles varmt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar