Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 september 2012

Höjdrädsla-Takmålning-Trädklättring-söndagsmys

Tänk dig att du är höjdrädd.
Så höjdrädd att dina ben skakar som kastanjetter då du går upp på en stege, och du vill inget hellre än att lägga dig platt mot taket eller var du nu befinner dig.
Exakt i det läget befann jag mig för några månader sedan. Jag vägrade att ens försöka gå upp på stegen, och de gånger jag gjorde det längtade jag ned efter första steget upp.

Idag sa Peter att jag skulle måla alla knytningar på vårt nya tak. "Ha, ha", sa jag och var fullt övertygad om att han skojade. "Kommer inte på fråga. Det är alldeles för högt."
Jag gick ut på gården och tittade upp mot vårt höööööga tak som är tio meter högt som värst. Aldrig, aldrig, aldrig att jag sätter min fot där uppe, tänkte jag och log försiktigt mot Peter. "Du menar inte allvar va? Du skojar?"

Han ställer stegen mot vårt nya vardagsrum, och går upp på det låga taket. Fortsätter med plåtsättningen av kuporna, och ställer fram en burk svart färg och två sprayflaskor. "Det fixar du", säger han, och knycklar till plåten som om den var folie.

Försiktigt går jag uppför stegen för att pröva hur det känns. Vinkar till barnen som står på taket nedanför, och undrar när den där hisnande känslan ska komma.
Fundersamt går jag vidare uppåt tills jag befinner mig på takbryggan, och tittar nedåt.
Peter kommer upp, och kliver runt på taket lika enkelt som hemma i köket. Då och då ber jag honom ta det lugnt, men han skrattar mest, och säger att han är van.
Jag hämtar upp målarburken, och bättrar på alla knytningar för att de inte ska börja läcka i framtiden.
Peter sneglar på mig, och frågar hur det känns, och jag säger glatt; "Jag är inte lika höjdrädd längre. Visst jag har kvar respekten. Just då befann jag mig som sagt 10m över marken.
Men bryggan är bred och sitter fast.
Peter fotograferade mig som var löjligt stolt över att jag gick där uppe bland molnen utan att vilja ned.
"Okej, ställ dig upp då", ropade Peter, och laddade kameran. "Smile!", skrek han och skrattade.
I ärlighetens namn ska jag berätta att benen skakade lite grand, men det var inte panik i skallen som det brukar.
En granne som passerade kallade mig galen, och sa att hon aldrig, aldrig, aldrig skulle gå upp.

När jag målat allt var jag svart både här och där.

Efter att vi ätit gick jag på nästa projekt: 
En Ek som växer snett mot vårt hus, och riskerar att ramla genom taket när det stormar.
Jag klättrade upp, och sågade av gren för gren, slogs med rödmyror som kämpade för att behålla sitt träd, och pissade på mig.

Razmus hjälpte till, men vågade inte klättra så högt som jag gjorde.
Till slut återstod bara toppen, och jag kapade av den medan svetten lackade. Var ju tvungen att hålla balansen och såga samtidigt.
Efter att vi dragit iväg allt ris gick jag in för att natta barnen. I morgon är det måndag igen, och skoldag.

Samtliga ungar talade om för mig att jag minsann glömt bort att vi skulle ha söndagsmys eftersom vi inte hade det i fredags eller lördags.
Det var bara att gilla läget. Fram med popcorn och godis, och på med film.

En timme senare var de nöjda och puttades ned i säng.

Nu sover ligan. Peter sitter i soffan och slötittar på teven. Hundarna ligger bredvid.

Dags att stänga dörren till verkligheten och ta sig till fantasins värld där jag styr allt som sker, eller...i alla fall tror det.

Godnatt
Kram

2 kommentarer:

  1. Ok, jag är imponerad.
    Visserligen är jag inte överdrivet höjdrädd själv men att klänga runt som du gör hade jag nog tvekat till.
    I alla fall lite grann.
    Kram på dig, du modiga!

    SvaraRadera
  2. Anitha,

    Nu är jag en sån som i hela mitt yrkesverksamma liv pysslat med säkerhetsfrågor både på myndigheter och i företag. Rekommenderar en läsning av följande länk: http://www.av.se/teman/sotning/fallolyckor/

    Visst det handlar om sotning, men innehållet är bra och något man bör ta till sig.

    Var försiktig där uppe.

    SvaraRadera