Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



6 september 2012

Pusselbitar

Sandra sydde i den bortslitna knappen, och plåstrade om såret i pannan. Erik var inte ond, nej då efter vad hon hört var han ett av de där bortglömda barnen som saknade en organisk pusselbit till föräldrarna. Det var helt naturligt att han slog.

När hon körde in på gården där de bott i snart tio år höjde hon blicken till Lönnen som stått där i urminnes tider, och varit hennes favoritlekställe som liten.
Farmor skulle snurra flera varv i sin grav om hon sett förödelsen i sitt forna hem. Det var tur att cancern hjälpte henne över stupet, och gav dem en frist.

Erik stod i köket och diskade. Besticken skramlade, porslinet lät som om det precis var på gränsen att brista, och glasen klirrade. De grova axlarna var framåtlutade, och runt munnen såg Sandra djupa veck.
"Är det tid att komma nu? Flyttgubbarna blev förbannade och stack iväg. Nu ställer du till det igen."
"Förlåt, jag var tvungen att åka till apoteket för att köpa plåster. Det var slut...igen...och..." Sandra tystnade.
"Undanflykter, alltid samma jävla undanflykter. När ska du växa upp och stå för det du gör?" Han drog upp ploppen i diskhon, och torkade de stora, valkiga händerna på handduken han petat in under skärpet.

Sandra klev in i köket och började packa upp det hon köpt. Gasbinda, plåster, Alvedon och ett paket Citodon ifall att. Med långsamma rörelser lade hon in det i det röda, lilla skåpet med ett vitt kors på.
Hon kände hur maken iakttog henne, och såg att händerna darrade på honom. Var det återhållen ilska, eller ånger som drabbat honom, tänkte hon, och stängde skåpdörren sakta.

"Förlåt", sa han, och lade handen på hennes axel. "Är vi vänner igen?"
"Visst", sa hon och log. "Det är lugnt." 

2 kommentarer:

  1. Önskar han hittar den där saknade pusselbiten ...

    SvaraRadera
  2. Ja det verkar fattas mannen något väsentligt. Otäckt.

    SvaraRadera