Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



23 oktober 2012

Jag balanserar

Barn till skolan, hem och plockar upp alla vinterkläder, mäter skor inuti, letar, letar, letar, och hittar till slut det jag letat: Barnens overaller
Jo du läste rätt...det är svinkallt ute, och både vantar, tjocka sockar och mössa finns i deras packningar numera.
Att de sedan dissar dem totalt...ja det är en annan historia.

När jag är nästan klar kikar jag ut genom fönstret och ser att Peter fått verandataket klart, och hojtar att han ska komma in och äta.

Ut med hundarna i strålande solsken, och njuter av utsikten över ängarna.
Några korpar leker tafatt ovanför mig, och skränar åt varandra. Byns tio katter sitter på varsin del av ängen närmast oss, och väntar tålmodigt på att en råtta ska kika upp ur sitt bo.
Kylan biter i kinderna, och fötterna känns isiga.

När jag kommer hem igen berättar Peter att vi måste riva byggställningen, för en kund ska låna den av honom.
Jag tittar uppåt, och ser i mitt inre mig själv balansera där uppe, och hisnar. 
"Kan du inte vänta tills i helgen när grabbarna kommer hit? säger jag försiktigt, och håller tummarna.
"Nej, Lasse måste ha den senast på fredag, och jag är upptagen resten av veckan."
"Okej", säger jag, och får lite ont i magen, men går snällt upp på stegen. "Min naprapat skulle nog bli arg om han såg mig nu", fortsätter jag och försöker hålla både mig och plankorna Peter sträcker till mig.
"Försiktigt", säger han, och sträcker sig så att han når att hålla den tills jag tagit ett steg ned.

Hm...om jag bara anat...

En liten stund senare står jag och balanserar på en tunn stång en sisådär två, tre meter upp i luften.
Jag försöker att inte titta ned, men gör det ändå, och...det känns faktiskt inte sååå hemskt.
Inte så att jag blir yr i alla fall.

Som kompensation för min bragd hjälper Peter mig med att slänga ett antal stora bigbag säckar jag fyllt med kvistar hemma hos min kund Marianne.
Men först hämtade vi barnen.

När vi lastat av vårt höga lass med skräp på återvinningen åkte vi vidare till en pizzeria och åt, sedan hem...och ääääääntligen fick jag sätta mig med datorn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar