Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



20 oktober 2012

Ta livet för givet-döden

Tänk vad lätt livet kan vändas från vitt till svart.
Man går där på den smala stigen, äter, sover, jobbar och sliter, tar för givet att livet är för evigt. Eller...nja...inte för evigt, men du fattar.

En enda liten detalj i kroppen kan orsaka så mycket besvär att en person inte finns med oss längre. En liten elak cell som heter Cancer. Barn, ungdomar, medelålders, gamla...ingen urskillning görs. Kabom så slår den till. Sliter och drar i kroppar som gör allt för att komma upp till ytan, få luft.

I vår familj sitter den svarta jäveln på flera grenar och gungar. Mormor hade hela kroppen full, och dog avmagrad och en spillra av sitt gamla liv, fastrar och farbröder till mamma har gått samma väg, farfar, moster, alla dog.
Inte ens med all världens pengar kan man stoppa eländet.
Måste kännas bittert att ha miljoner och åter miljoner, men ändå se hur ens käraste försvinner inför ens ögon. I det läget är pengarna kanske en väg att må bättre på vägen till slutet, men annars...finns de bara i kassaskåpet.

Nä då jag är inte sjuk, men varje gång jag får ihärdig huvudvärk pickar Mr Tvivel på och får mig att fundera ett varv extra. 
Förra året när jag låg i soffan oförmögen att äta, eller ta mig en enda centimeter utan att få yrselanfall.
tänkte jag extra mycket på dem som redan farit iväg, och undrade om det var min tur.
Jag är inte rädd för döden. Åh nej, inte efter att två gånger ha sett den i vitögat.
Man dör och lämnar sitt skal, tar med sig själen och hittar en annan boning.
Det är vad jag tror, och många med mig.

I mitt pågående manus finns döden med, och tankar på den. Desperation knackar på dörren ibland.
Egentligen träffar man nog på den på ett eller annat sätt varje dag. Inte alltid så tätt inpå, men ordet sägs varje dag i media.

När jag ser hur Zabines födelsemärke i pannan växer, får jag ont i magen, och bestämmer mig för att gå till vårdcentralen med henne. För säkerhets skull.
Hon har ofta ont i huvudet, men vi tror att det beror på att klassen är extremt pratig, och att det emellanåt blir väldigt stökigt.
Nu har vi fått remiss till läkare, och kan bara vänta.
Vårdcentralen tar jag nästa vecka.

Idag har jag spelat alla möjliga spel med ungarna, och nyss tog Peter över.
Han och Mackan har lagt plåt på kuporna idag. I ösregn.

Jag läser på om social media, om wordpress, datorer, mobiler, appar....
Hjärnan kokar snart över känns det som.

Nu ska jag redigera manus.

Ha en go kväll

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar