Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



6 november 2012

På högre höjder

"Riiiiiing"
Vi vaknar och tittar på klockan...som till vår stora förfäran står på sju.
Anklagande tittar jag på Peter och pekar på klockan. 
"Hur gick det här till? Varför ringde den inte sex?"
"Det gjorde den", säger han lugnt, och fortsätter lika lugnt, "Jag stängde av den."

Behöver jag säga att det blev bråttom. 
"Herregud i skruven. Vi måste vara åtta på skolan", säger jag och försöker sätta på Lilleman byxorna samtidigt som jag klär på mig själv. En omöjlig ekvation, trots att jag är kvinna.
En liten varning där:
Luta dig aldrig över en säng i mörkret...det kan innebära en rejäl känga på hakan.

Vi äter, tar ut hundar och far iväg strax innan åtta. Skyndar oss till bokföringstanten där vi hivar in våra papper...snabbt in i bilen och åker iväg i full fart till skolan.
Peter ojade sig över min körning, och satte snabbt på sig bältet.

När ungarna var lämnade åkte vi till Djurgården, och gick hööööööögt upp. Närmare bestämt upp på taket till Etnografiska museet.
En byggtrappa utanför ledde upp, upp, upp, och...jo jag var lite rädd, men observera inte dörädd. Jag höll mig inte krampaktigt i stålställningen, och svetten lackade inte.
Det kvillrade i magen när jag tittade nedåt, men inte mer.

Vi måttade det som skulle fixas, och jag kände hur vindarna fullständigt åt upp mig inifrån.
Längtade in i värmen till männen och kvinnorna som satt på sina kontor.
De log och vinkade när vi passerade utanför fönstret med rödblåsta kinder och näsor.

Inne på museets vind var det fullt ös. Elektriker, vvs:are och snickare jobbade i princip överallt.

Efter att vi käkat sega sulor (stekt fläsksvål) med potatis, och värmt oss åkte vi vidare mot firman, men passade på att kika på ett eventuellt jobb på vägen.
Peter gick in på en butik och köpte målarfärg till en skorsten, och jag passade på att läsa några sidor i Femtio nyanser av honom.

Helt plötsligt hade hela dagen gått.

Hämtade barnen och for hem till ett kallt hus som jag snabbt värmde upp genom att tända kaminen.

Efter maten busade vi med ungarna, sedan la vi dem.
Peter somnade i soffan, jag surfade och kollade mejl.
Nu redigering.

Sov gott vännen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar