Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



20 december 2012

Fyra barn-inte tre gör lugnet bedrägligt

Idag har jag påbörjat min nya e-bok som ska handla om filmmanusskrivande. Jag har en kurs på min blogg, men har fått förfrågan att ge ut den på e-bok istället.
För ändamålet har jag laddat hem I-book som är rätt behändigt att jobba i.

Vid tio kom Razmus skolkompis hit och de har sedan lekt hela dagen. På det viset fick jag en lugn dag. Ett lugn som kan vara bedrägligt ibland. Ungar kan-jag lovar.
Nu är pojken hämtad och det är som vanligt igen.
Pojkarna tjafsar med tjejen och viceversa.

Igår hände det något hemskt: Min systerson blev hundbiten. Jo det är sant. han blev hundbiten rätt över handen av en av deras hundar som åkte ihop med en annan. I sängen.
Nu gick det bra och hundarna är sams igen, men det här är väl ett bra bevis på att man ska vara försiktig var man sätter ned sina händer.
Det har kommit in en så kallad kamphund i vår släkt och jag måste erkänna att jag håller mig från henne även om alla säger att hon är snäll. Tiken har morrat åt sin tidigare ägares barn, så jag har präntat in i ungarna att de inte får röra henne. En kamphund är som en grävling: De hugger och släpper inte förrän det knakar. Inget drömscenario precis.

Min lillasyster blev biten av en hund vi hade på besök när vi var små. Den hängde i hennes kind och ville inte släppa greppet. Mamma bände upp käften på tiken och gav henne stryk, sedan for de i full fart till sjukhuset och sydde. Än idag kan man ana ärret. Monica är inte hundrädd så det satte sig inte på psyket.
Min man Peter däremot är än idag rädd för hundar.
Han blev jagad av en polishund när han var fem år och bröt foten illa. Idag finns det ett väl synligt ärr som minne av händelsen och jag vet att han är rädd för schäfrar.

En liten pyttefågel (blåmes) bars in av kissemissen idag och hade blivit kattmat eventuellt hundmat om jag inte agerat och räddat den lilla parvelns liv. Tacken jag fick var en vass näbb i fingret. Hå, hå ja,ja det är inte lätt att vara djurvän ibland.

Klockan har nu passerat sex och ytterligare ett avsnitt om filmmanusskrivande ligger ute på nätet. Läs och kommentera gärna.

Sista julklapparna beställde jag igår och nu håller jag fast mina händer för att inte köpa mer. Herregud, ungarna dränks ju i paket.
En gran hämtar vi in imorgon, och klär den samma kväll. För snart, snart är det jul.
En julafton som vi tänker tillbringa hemma med spel och god mat på menyn. Det kommer att bli barnens dag. Ingen data och ingen mobiltelefon.

Nu ska jag diska, elda ännu mer och sedan...skriva uppgiften som jag ska lämna in till min Skrivlärare Leffe Delo.

Ha det gott
Kram

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar