Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



8 januari 2013

En vänskap från min barndom-Skrivpuff


 Maria och jag var som ler och långhalm. I många år trodde jag att hon var den som styrde gänget, men fick berättat av min mamma att jag hade varit den som hittat på alla bus vi gjorde.
   Den där gången när Maria och jag cyklade på våra små minicyklar till kiosken tre kilometer bort var det jag och ingen annan som kommit med förslaget. Vi plundrade våra spargrisar och cyklade förbi pappersmassefabriken där stora, tunga långtradare stannade och lämnade timmer. Trampade på sexåringars envisa vis vidare längs landsvägen som var våra föräldrars största fasa tills vi nådde kiosken där vi inhandlade massor av godis som vi gömde innanför jackorna och cyklade hem.
Jag visste mycket väl att det var absolut förbjudet att göra det vi gjort och sa till Maria att följa med mig upp på farmor och farfars loge där vi kunde gömma oss i höet.

Naturligtvis blev vi påkomna och straffade. Mamma drog mig i flätorna och ömsom bannade, ömsom grät, frågade varför jag kommit på den idiotiska ideén och om jag hade en aning om hur farligt det var?

Några dagar senare var det dags igen.
   Jag menade inget illa, ville bara plocka gula Kabblekor till mamma och hamnade av misstag mitt ute i vår lilla konstgjorda sjö. Grästuvorna sjönk när vi gick på dem och vi blev blöta från fötterna upp till midjan. Vattnet rann längs benen när jag klev in där hemma och mamma skällde så hon blev röd i ansiktet.
   ”Men mamma, varför skriker du? Jag drunknade ju inte? Maria och jag blev bara blöt”, sa jag och vred huvudet bevekande på sned. Tårarna rann längs kinderna och det sved i hårbotten när hon som vanligt drog mig i flätorna och långsamt talade om för mig att det var farligt att vara i sjön.
   ”Du kan inte simma än och kan drunkna.”

Maria och jag började skolan men fortsatte umgås. Inte lika intensivt som förr, men vi fortsatte träffas då och då. Jag lekte ofta med min närmaste granne Håkan och hans kompisar. Det var roligare och jag fick utlopp för all energi jag samlade på mig under dagarna på skolan. Att sitta still tillhörde inte mina favoritgrejer precis. Jag ville att det skulle hända saker. Det kvillrade i kroppen av förväntan vad dagen skulle innehålla.

Vi blev äldre och kom allt längre från varandra tills vi slutade träffas.

Några år efter skolans slut flyttade jag till Stockholm och lämnade min egen lilla pyttestad i sticket. Vännerna jag haft blev ytliga bekanta och jag hann inte sakna dem för livet i storstaden var fullt av händelser. Det var ett stort äventyr och jag omfamnade det med ögonen glittrande av bus.



2 kommentarer:

  1. Vilka minnen och tänk vad bus man som barn hittade på :)

    SvaraRadera
  2. Jag var extremt busig säger min mamma, men efter att ha sett Emil och några andra barnfilmer anser jag mig vara fullt normalt busig. barn behöver använda sin fantasi till annat än att spela dataspel med.

    SvaraRadera