Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



12 januari 2013

Första meningen-tvivel- skrivprocessen



Hur viktigt är det egentligen att första meningen är bra? Är det grundläggande för hur boken tas emot av läsaren? Eller, är det som Bodil Malmsten skriver, en myt?

På min blogg bjuder jag varje dag på en början där den som läser fritt får skriva fortsättningen.
Kan man redan där se vilken genre boken har? Är det möjligt?
För att testa det ska jag göra några korta noveller av en av mina börjor.

 Så här lyder mitt förslag till en början den 7 januari:
I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot

Första genren är skräck:
I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
   ”Verkar inte det här väldigt underligt?” sa Patrik 15 år och trevade efter Lillemans hand.
   ”Det är nog bara någon som jävlas med oss. Personen skulle få kallbrand i fötterna om han eller hon gick barfota”, sa Lilleman som trots namnet hade lämnat blöjstadiet för länge sedan och var den mest sansade av barnen. ”Snackade inte du om några grabbar du träffade förra gången ni var här?” fortsatte han och vände sig till Kajsa som var den enda tjejen i gänget. Trots att han för länge sedan lämnat blöjstadiet hängde namnet med. Anledningen till det var bortglömt, men det kunde bero på hans ”babyface”.
   ”Ska vi inte följa efter spåren?” sa Roger.
  ”Är du helt galen?” fräste Kajsa och tittade mot stugan de nyss lämnat. ”Är det inte bättre att gå tillbaka?”
  Lilleman, Roger och Patrik tittade menande på varandra och flinade. De tog hennes han och drog med henne mot skogen.
   Ett högt tjut som fick dem att stanna.
   Roger vände om och började gå mot stugan. ”Det här är inget för mig. Är det någon som har lust att spela poker?”
   Kajsa som fortsatt gå vinkade till sig dem och satte sig på knä.
   Bredvid det nakna avtrycket syntes ett litet hål.
   ”Kapten Krok har visst varit här”, skojade Patrik och satte sig också på huk. ”Det är något lurt med det här. Vem av er är den skyldiga?”
   ”Titta inte på mig”, mumlade Kajsa och huttrade. ”Nä vet ni vad, jag tycker vi skippar det här. Vi kan väl spela något annat än poker, det är tråkigt.
   ”Yatzy då?” sa Roger och gick mot stugan.
  
Under tiden de diskuterade gick en mörk skugga från träd till träd i skogen.


  
Nästa genre är drama:

I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
Sandra skyndade sig längs stigen och svor högt. ”Inte igen. Snälla, snälla, inte igen?”
När hon kommit några meter in i skogen såg hon fastern sitta på en sten.
   ”Snälla rara faster, har jag inte sagt till dig flera gånger att du måste sätta på protesen när du går ut. Och varför går du barfota?”
Louise vände sig mot brorsdottern och log förvirrat. ”Vem är du? Varför förföljer du mig?”
   ”Jag är din brorsdotter Sandra, minns du inte mig? Vi satt tillsammans vid frukostbordet i morse. ”


Nästa genre är romantic:

I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
Pernilla suckade och satte sig ned på bänken de lämnat ute över vintern. Det här var säkert ännu ett hyss av Emil, tänkte hon och gjorde en snöboll som hon kastade. Han är en riktig filur min älskling. Men nu ska han få igen.

En liten bit in i skogen gick Emil nedhukad över en skyltdocka. Han tryckte ned dockans fot med jämna mellanrum och svepte fram och tillbaka med granruskan för att ta bort spåren från sig själv.

Slutligen skriver jag i genret crime

I den vita snön syntes spår av en fot. En naken fot.
Kriminalare Karlsson hojtade fram en man som fotograferade spåret och studerade det sedan på cirka tio centimeters avstånd. ”En man, cirka trettiofem, haltar och röker Marlboro.”
   Han plockade upp en fimp som låg strax intill, lyfte den till näsan och rynkade på näsan. ”Det är max en timme sedan han var här.”
   ”Hur vet du att det är en man?” sa assistent Holgersson och öppnade en plastpåse där han lade ned fimpen.”
   ”Enkelt min käre Watson. Titta på bredden på spåret och hur korta naglarna är klippta. Män klipper naglarna rätt av medan kvinnor gör en båge.”
   Assistenten rynkade pannan och höjde på ögonbrynen.
   ”Tror du mig inte?” sa Kriminalare Karlsson och reste sig upp. ”Kika på din kärring nästa gång. Jag vet att jag har rätt.”

Som du ser kan min början snabbt förvandlas till något annat. Försök själv får du se.

Nu ska jag ge exempel på några förstameningar jag hittat i böcker:

DET BÖRJAR BRA. Första rakar hon benen, noggrant med pappas raklödder.
(Malin Persson Giolito – BORTOM VARJE RIMLIGT TVIVEL)

Det går inte, jag reser inte. Jag kan inte vistas i Arktis ett helt år med de där typerna.
(Michelle Paver – EVIG NATT)

Julafton. Tidig morgon. Gråväder och barmark. Tyst och kulet. Ännu hade ingenting hänt…
(Ann-charlotte Alverfors- Barn av samma ögonblick)

Glenys Pike var trettiofem år. Hon hade långt, mörkt hår och en lång svanhals.
(Lisa Jewell – Syskonmakaren)

Underryd dansbana ligger långt ute i skogen. Mitt emellan Värnamo, Borås och Jönköping.
(Anders Fager – Samlade svenska kulter skräckberättelser)

Det här är boken om Mikaela. Plötsligt får hon för sig att hon är tjock.
(Helene Arkhem – JÄTTEN I SPEGELN)

Så börjar dessa böcker. Alla är i olika genre och skulle lika väl kunna ha styrts till att höra till en annan genre. Eller hur?

Min början på TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL lyder så här:
Den 10 november år 2000 började den totala förändringen av mitt liv från tuff styrketränande partypingla till hemmavarande morsa med tre barn, men vägen dit var mycket hård och lång.

Min början på nya manuset HAT och en gnutta KÄRLEK lyder så här:
Benjamin sätter på blinkersen och kör in mot vägkanten skakande av ilska. Varför måste hon dö så fort?

Hur är det? Kan du läsa dina redan utgivna böcker utan att störas av små felaktigheter du märker? Eller undviker du att läsa det du skrivit?
Jag gav ut tre änglar 2009 och kan ärligt säga att jag störs grymt mycket av min gödsling av ordet hade. I det stora hela är boken bra, men just detta lilla ord stör mig varje gång jag öppnar boken. Av den anledningen kommer jag att göra en ny bok. Denna gång en roman, om samma sak.

När du skriver, tvivlar du någonsin på din talang och har mest lust att skicka datorn, med innehåll, i väggen?
Om jag grötar för mycket i orden jag skrivit kan det där tvivlet sätta sig på hjärnbarken och vägra lämna den. Men jag har ett botemedel som brukar fungera, Jag lägger undan den och väntar några dagar så att jag ser den med nya ögon när jag tar upp det igen.
Vi pratade om det här på sista skrivarträffen.
Ett tips är att läsa manuset baklänges. Ett annat tips är att ändra teckensnitt eller radavstånd, allt för att lura ögat.
Har du några andra tips får du gärna dela med dig.
När man tvivlar på sin förmåga att skriva tror jag att det är bra att göra ett avbrott och skriva en novell, eller…varför inte en dikt. Låt orden rinna ur dig och skriv det som först trillar fram. Redigera inte. Tvivla inte. Låt din hjälpare sitta på din axel och berätta vad du ska skriva.
Då brukar tvivlet på din kapacitet försvinna.  I värsta fall reser du dig upp och gör något annat, till exempel diskar, städar, ser på en film eller går en skogspromenad.
Ibland lägger jag mig i baljan och badar. Naturligtvis kommer ideerna till mig då jag sitter djupt nedsjunken och njuter av hettan från vattnet. Då skriker jag på Peter som kommer med papper och penna.

Flow – vilken magi. Det är till och med så att själva ordet gör en glad. Det låter som om man surfar fram på orden och det är väl det som händer.
Jag har ynnesten att drabbas av flow nästan varje gång jag sätter mig ned och skriver ett manus. Min medhjälpare är först lite tystlåten, men tar allt större plats vid skrivbordet och öser över mig ord. Jag vet inte om det är en han eller hon och bryr mig inte. Jag får hjälp och tar emot den med öppna armar.
Har du någon medhjälpare?

Bodil Malmsten skriver om en urviktig grej: Att man MÅSTE spara det som skrivits och kopiera manuset till en annan fil innan det eventuellt skrivs om. Du anar inte hur många olika versioner jag har av mitt manus. Det är minst trettio, kanske hundra. Och alla är sparade. Någon gång när boken finns utgiven ska jag rensa hårddisken, men inte än. Genom att återvända till det gamla hittar jag ibland nytt. Det är som om orden ändrar sig av sig själv och pusslar ihop sig för att bli bäst. Magi är nog ordet.
Jag ändrar tempus, namn på karaktärerna, antal karaktärer, stryker, lägger till och researchar ännu mer för att få mer kött på benen.
Allt det sparar jag på fil efter fil och skjutsar över en kopia till mina extra hårddiskar. Observera att jag sa hårddiskar. Jag har nämligen två ifall att. Ibland skickar jag in ett ex till min mailbox. Jag vill ju inte förlora manuset.

Det var allt för idag, men jag läser vidare i Bodils bok och återkommer.

Ha det gott.













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar