Jag hörde soldaternas trampande på grusvägen långt innan jag såg dem. Hoppfullt spanade jag efter ett välbekant ansikte, men det var svårt att se något eftersom de var både smutsiga och hade mössorna tryckta långt ned över ansiktet. Det hade varit svårt att anpassa sig till landets sedvänjor och varken jag eller de andra blev accepterade och kallades vitingarna från landet i nord.
"Cecilia!"
Jag försökte febrilt se var rösten kom från, men såg inget annat än ett gråblått hav av färg. Tårarna jag gömt flera veckor kröp över kindknotor och runda kinder. Droppade på min vita, stärkta klänning som legat gömd i väntan på den här dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.