29 juli 2013

En början-396

"Om jag inte vaknar mer...sörj mig inte för länge är ni snälla...och Maja...sök den där kursen i teckning som du alltid velat göra."
Hela familjen var som förlamade efter mammas ord. Pappa stod tyst och tittade på oss barn när vi tog adjö av henne. Ronny spelade på sin mobil. Klas grät oavbrutet och lilla Teodora stod tyst.
"Lova att inte bråka mer." fortsatte mamma med låg röst. "Älska varandra. Tänk på att tiden inte alltid är så lång. Lova."
Hon lade sig mot kudden igen och höll ena handen över bröstet. Cancer är ett fult ord tycker jag. Ett ord jag inte velat lära mig. Den är brutal och sliter människor från en. 
"Jag...lovar i alla fall", sa Teodora med trotsig röst och torkade tårarna med baksidan av handen. "Jag lovar mamma."
Jag ställde mig bredvid min lillasyster och tog hennes hand. "Jag lovar jag med."
Mamma log och skrattade så gott det gick med en mask över ansiktet. Hon gjorde vårt tecken och höjde sin hand för att ta min, men orkade inte och tittade hjälpsökande på pappa som lyfte hennes smala hand.
Den var full av otäcka nålar som ledde till flaskor hängande i ställningen ovanför henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...