Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 juli 2013

Måndag-städdag-plantering av växter i sand-jag ska bara...

Barnen var trötta imorse. Så trötta att de drog täcket över huvudet och somnade om. Stackarna. Jag och Peter jobbar vilket innebär tidiga mornar. Tack och lov har jag min dotters väninnnas pappa som är föräldraledig och hemma. Båda de minsta ungarna tillbringar sina dagar där och njuter av sommaren med sol och bad på menyn. Jodå, jag har ständigt dåligt samvete som inte stannar hemmavid och myser med ungarna. Men vad ska jag göra? Det är min bästa tid just nu. Alla trädgårdar jag fixar vilar på vintern, och plåten jag och Peter lägger är kall och hård på vintern.

Nåväl, Peter tog med skruttungarna till Vårsta och lämnade av dem där, sedan fortsatte han till sitt jobb. Jag å andra sidan tog ut hundar och filade till en ny början samtidigt som jag promenerade över stock och sten. Äldsta grabben stannade hemma själv och fick tillsägelse att inte öppna för främlingar. För att kunna komma i kontakt kopplade jag in en "vanlig" telefon i jacket, men ve och fasa, skiten fungerade inte. Razmus hörde mig i luren, men jag hörde bara brus i mobilen. Irriterad satte jag mig i bilen och tutade iväg till städjobbet. Ett pass på 5,5 timmar som känns i axlar och rygg.

Peter ringde och frågade om Razmus kunde åka till farmor. Jag tvekade inte många sekunder innan jag sade ja. Där kan han fiska och bada, men framför allt lära känna sin farmor ordentligt. Något jag vurmar för och gärna ser till att det händer. Snart ska han åka till min mamma. Av samma anledning. Efter det ska lillstinta dit igen. Hon älskar djur och njöt av att få vara mormors gulletjej de där dagarna och vill gärna åka dit igen.
Peter ringde igen och frågade när jag kommer hem. Han tänkte köra Razmus till Norrtälje nu ikväll. 
"Åk du", sa jag och skrattade när jag kände igen den där typiska otåligheten. Peter kan inte heller vänta på saker. Vi är lika i mycket. Energin, att bara göra saker utan att tänka om och ifall att. Spontan kallas det visst. Något jag fått mycket skäll för, både av pojkvänner och föräldrar.

Jag svängde in en snabbis hemma och kollade vovvarna innan jag i flygande fläng for mot Vårsta. En nätt liten tur på milen. Hämtade Zabine och Hampuz plus Estrid.
Vi åkte vidare mot Bauhaus och såg en massa polisbilar passera. Det hade uppenbarligen hänt något. jag hickade till lite eftersom min bil just nu har körförbud. Jag missade besiktningstiden förra veckan och ska in i övermorgon. Trpr inte det är något fel, men...jag har haft fel förut. Det är dyrt med bil och om jag inte behövt eländet hade jag skippat den.
På Bauhaus köpte jag en stor packe torv som jag förpassade till bilen under höga stön. Paketet var både tungt och skitigt. Mina fina kläder fläckades ned och jag svor högt.
"Ska vi äta på Mac Donalds?" frågade jag och fick jubel till svar.

Efter en massa mat åkte vi hemåt. 

Ungarna satte på sig pyjamas och dök i säng medan jag gick ut i trädgården och tjoffade ihop torven med sanden jag införskaffat tidigare. Tanken är att jag ska börja plantera mina växter i sand. Något jag läst om och blivit nyfiken på. Jag planterade mina plantor och vattnade en massa.
Mörkret kom och med det myggjävlarna. De älskar mig och pepprar mig med stick. Jag flydde in och skrev fakturor istället. Surfade på facebook.

Nu är klockan tolv och Peter gäspar menande. "Är inte du trött?" säger han och gäspar igen. "Tänker du sitta uppe länge? Vi ska upp tidigt imorgon."
Jag känner mig som en trotsig unge när jag säger: "Snart. Vänta lite. Jag ska bara..." Ha, ha...det har du hört förut va? Alla barns älsklingsmening. Jag ska bara...

Ja, ja...jag lägger mig väl då. Motvilligt för klockan är bara barnet. Men imorgon tänker jag vara uppe hela natten och möta gryningen.

Lägger mig till ljudet av Rod Stewarts ljuva stämma, som tydligen skapats av anabola steroider. Uff, vad lurad jag blivit. Jag trodde det var äkta. Finns det inget genuint äkta i världen längre? Kärleken besudlas av otrohet och falskhet, män(och kvinnor) som bara tar det någon annan älskar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar