Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



26 augusti 2013

En början-422

Jag älskade min mamma. Önskade intensivt att mitt ljusa hår skulle bli lika rött som hennes. Vi var inte alls lik varandra utseendemässigt, men jag kände i mitt hjärta att vi hörde ihop. Hon följde mig vart jag än gick och lät inte mina vänner komma in förrän hon via datorn googlat på deras föräldrar. Vårt hem liknade en borg och över fönstren hade hon placerat grova, vita järnstänger. De skulle hålla bort elaka människor sa hon och jag nickade när hon bistert la till att min pappa säkert skulle velat det om han hade stannat kvar. Att jag varit hans ögonsten, men att han svek oss och stack iväg med en annan kvinna.
   En dag när mamma åkte iväg från mig för att göra veckohandlingen frågade jag om jag kunde få följa med. Mamma skakade på huvudet och rättade till kjolen på den röda dräkten hon bar. Efter att dörren låsts utifrån hörde jag bilen starta och åka iväg med en rivstart. Snabbt sprang jag upp på övervåningen och satte mig med läxorna i historia som jag lovat mamma. Hon lärde mig allt om livet och berättade att en dag skulle jag också få gå ut. En dag när världen lugnat ner sig och det var riskfritt att gå ut. Jag hade aldrig frågat mamma hur det kom sig att hon kunde gå ut, men...jag var bara nio och förstod att förklaringarna skulle komma med det andra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar