Det är sista dagen i juli 1945, en stekhet eftermiddag som får männen att lätta på slipsen och kvinnorna att tacka Gud för att de är född till kvinna och får ha korta kjolar. Tornuret ovan kyrkans kupol slår halv fyra. Gatorna är nästan öde. De vita stenplattorna får ögonen att kisa utan att jag vill det. En spårvagn tar sig stånkande uppför backen till torget och stannar med ett högt gnisslande för att släppa ut en drös människor - män i hattar och kvinnor med snäva kavajer och kjolar. Sist av alla kliver en ung kvinna av. Hon trycker ned en vit näsduk i väskan och tar ett tveksamt steg ned på backen som är belagd med så kallade kullerstenar. Hon heter Anna och är min syster. Hennes blonda hår är snyggt uppsatt i knut och när jag går närmare ser jag att hon har Putte med sig. Han hoppar skällande ur väskan när hon ställer ned den bredvid sig och försöker hyssja ned honom genom att lägga handen runt hans nos. Det är tio år sedan vi sågs och jag vet inte vad jag ska säga till henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.