Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 september 2013

Mobbning-skolans-ansvar

Idag läste jag igen om mobbning i skolan. En hård klump uppstår i samma sekund som jag läser att lärarna inte tagit det på allvar. Nej, det är inte jag som råkat illa ut. Det är mina barn.
För att min största kille skulle få en mjukstart in i skollivet gick han hos dagmamma istället för på dagis. Han var nämligen extremt lugn och satt mest och byggde lego och med klossar. Razmus älskade sin dagmamma och trivdes extremt bra. Jag hade haft honom hemma tills han var fyra år och vi hade en fantastisk fin gemenskap. Han var en go kille och hade aldrig mött någon ondska.
Ändå...säger ungen inte ett ord till mig om att han blir mobbad på sexårs. Det börjar dag 1 och fortsätter nästan dagligen, tills jag en dag får veta vad som händer. Naturligtvis ifrågasätter jag lärarnas uppmärksamhet och att de istället för att vara ute med barnen sitter inne och fikar. Nu var det här ingen stor skola...och i Raz klass fanns det fem elever. Fem elever.
Jag började stanna extra länge på skolan och insåg snabbt att det var katastrofläge. Några få elever bedrev konstant misshandel av de andra eleverna och killen som slog min son tillhörde inte de värsta.
Jag ställde fröknarna mot väggen och frågade hur det kunde fortsätta, varför ingen tog tag i det. Vad hände tror du? Razmus trovärdighet ifrågasattes och de bombarderade honom med frågor, typ "Vart var vi när det hände och hur mycket var klockan?"
Razmus började hata skolan och berättade aldrig mer något för lärarna. Han bet ihop och blev en tyst kille i skolan som rasade ut i bilen på väg hem. Han slog och sparkade på sätet och skrek som ett djur.
När jag ville flytta honom övertalades jag att låta honom stanna terminen ut. Än idag vet jag inte varför han skulle göra det. Till vilken nytta?
Resultatet av det här blev att han i den nya skolan stod på långt avstånd från de andra och iakttog deras lekar. Mitt hjärta grät när jag satt kvar i bilen och såg det hela. Ett halvår senare hade han karskat till sig och blev en mobbare, och vips vaknade skolan upp. Vi var hos rektorn, pratade med skolpersonal och jag hävdade hela tiden att de hade sig själva att skylla som inte fångade upp honom när han mobbades.
Det tog nästan två år att få Razmus att lita på att han kunde få vänner. Den han mobbade är idag hans bästis, men han är restriktiv när det gäller att skaffa vänner, smyger fram på nya ställen och säger än idag inte ett ord till någon lärare om han blir slagen. För det har hänt några gånger.

Som om det inte var nog med det här händer samma sak med hans lillebror. På dagis! Fatta, han blir slagen av en annan treåring på dagis. Det tog lite tid innan jag fattade vad som hände, att alla blåmärken kom från slag och annat. Hampuz var som sin storebror, ett lugnt barn som mest satt och byggde med klossar. Han pratade, men var lågmäld och höll sig för sig själv. När han gång på gång kom hem med röda blemmor, och rivmärken, till och med hack nära ögat från en sax, reagerade jag blixtsnabbt och gick på personalen som lovade kolla honom extra. Pyttsan, misshandeln fortsatte och jag stannade hemma med honom, vägrade ta honom till dagis som ju inte är obligatoriskt. Det är vidrigt att inte kunna lämna ett litet barn på dagis och inte veta om han ska bli slagen, kanske så allvarligt att han får men för livet. Hampuz grät och jag grät i bilen, det blev traumatiskt för oss båda.
Han blev äldre och jag peppade honom att han skulle slå tillbaka, hårt...men , nej...istället började de slå på Hampuz enda kompis, också en liten parvel som var lågmäld. Jag tog kontakt med rektorn igen och det tillsattes en psykolog som umgicks med barnen och...när hon ringde sa att Hampuz och hmhm var sååååå goda vänner och lekte.
Jag höll honom hemma eller hade honom med på jobbet så mycket jag bara kunde. Han ville själv inte byta dagis för han hade trots allt lärt känna och gillade några av klasskompisarna. Jag frågade personalen om de inte kunde prata med mamman till barnet och de berättade att det gjorts många gånger utan resultat. Jag pratade med henne och nja...hon tyckte synd om sin son som fick utstå sådana beskyllningar. Hopplöst fall, alltså.
Några dagar efter diskussionen slog fyra barn Hampuz och han tröttnade - pang...så klippte han till en flicka som varit med på mobbningen. Hon grät, men Hampuz talade om vad som hänt för personalen och fick beröm för att han äntligen gjort det enda som hjälper mot mobbning - ett slag tillbaka. Helst så hårt att förövaren får en riktig minnesbeta.
"Mamma, jag slog dem", sa han på kvällen. 
"Bra gjort", sa jag och kramade honom medan blicken gled över de rödflammiga armarna som fått slag.
Idag går Lilleman sexårs och jag håller ögonen öppna men det verkar som om han trivs och har det bra.
Razmus trivs också och har fått fler vänner, men han hatar skolan.

Till sist: Jag är övertygad om att allt hade sett annorlunda ut om skolpersonalen tagit mina barn på allvar och anmält förövarna, haft allvarliga samtal med eleverna och kallat in hjälp från sådana som kan sådant här. Kanske till och med flyttat på de som slår. Då hade mina söner haft en bra uppväxt och inte fått de här själsliga såren som aldrig kommer att gå bort. Ingen, ingen, ingen brydde sig om att böja sig ned och krama om min äldsta son när det hände något, istället sågs han som en bråkstake, och Lilleman hade ökad uppsikt, men det visste förövaren om och smög efter när Hampuz gick iväg för att få vara ifred. Han fick iskokor i ansiktet, spadar och pinnar likaså, sand i håret, nyp, slag...nästan varje dag, men sa inget till personalen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar