Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 oktober 2013

Bråk i skolan-Del 2-en helomvändning - eller?

Det har varit en annorlunda dag idag. Den började med stökiga barn vid frukostbordet. Zabine tjafsade om att hon ville ha på sig t-shirt istället för långärmad tröja och tajts istället för byxor. Frukosten sattes på vänt och minuter blev till kvart och halvtimme innan vi enades. 
Efter att ha lämnat ungarna på skolan och pratat med Raz gamla lärare satte jag mig i bilen och googlade på skolledning. Jag har faktiskt aldrig varit där.
Peter ringde och efterlyste mig, ville att jag skulle komma till kunden vi jobbar hos just nu. Sagt och gjort. Snabbt som ögat tuffade jag iväg mot Kagghamra och klev upp på en våt papp som inte var alltför halkvänlig.
Vid lunch for vi till Vårsta och åt mat, men gick också till sjuksystern på skolan och pratade om Raz matvägran. Hon höll med om att han måste få annan mat och förvånade insåg vi att det vi fasat för inte skulle inträffa. På onsdag har hälsoavdelningen möte och då skulle hon ta upp det vi diskuterade.
Vi berättade om läget i klassrummet och hon lotsade oss till rektorn.
"Det har vi tagit itu med", sa han och lutade sig tillbaka i stolen när jag berättade om Raz situation på skolan och allt vi fått höra. Rektorn noterade på ett papper och tog snällt mot förslagen jag gav honom. Egentligen var det inga underliga grejer, bara sådant som vilken lekman som helst skulle sett om de bara brytt sig.
Tänk dig ett avlångt rum med en massa bänkar i. De som sitter längst till höger ser inte tavlan pga vinkeln. När jag besökte skolan bad jag att några av barnen skulle få flytta längre in mot mitten och fick det genomfört. Rektorn var mycket tillmötesgående och vi diskuterade barn med diagnoser och att det väl egentligen rådde en ganska fyrkantig ide om hur skolan skulle vara. De som är udda får inte plats, skuffas ut och blir utpekade än mer. Om skolan skulle bredda sig och ha olika idéer för olika barn skulle livet bli lättare för många av de som går på skolorna...inklusive lärare.
Vi pratade också med rektorn om Raz matvägran...och kors i taket så verkar det lösa sig med tanken att han ska få specialmat, eller åtminstone få möjlighet att ta med sig matlåda till skolan. I dagsläget äter han kanske tre riskorn till lunch, ofta ingenting. Vem kan leva på det sättet och ännu mindre plugga.
Nåväl, vi tackade för oss och jag hämtade de två yngsta på deras avdelning medan Peter gick upp till Raz, men ringde efter några sekunder och sa att Razmus fått kvarsittning igen.
Efter att ha pratat med Raz gamla lärare om läget sprang vi upp till Peter som satt sig inne i skolsalen för att kolla läget. Det var stökigt som vanligt. Lärare skrek, elever skrek och kastade saker på varandra. Mitt i det satt en förälder och studerade det som hände.
När hon kom ut var minen bister. "Så här får man inte behandla barn", sa hon och jag kände en lättnad att någon annan såg samma sak som jag. "Nu går jag till rektorn", fortsatte hon. "Min dotter som älskar skolan vill inte gå hit. Hon har ständigt läxor för att hon inte gör något på lektionerna och hon säger att det är jobbigt."
Raz kvarsittning berodde på att han gått ut 10 min för att vila. Hm...

En man som är pappa till en av flickorna stoppar mig och vi pratar. "Min flicka hatar skolan", säger han och frågar vad jag sett. När vi pratat färdigt reser han sig upp och säger: "Jag ska också gå hit en dag. Jag får väl ta ut semester."

Jag går in i klassrummet och hämtar Raz geografiböcker, matteböcker och emgelskaböcker. Han har prov nästa vecka i geografi. MASSOR av saker ska de kunna. Landskap, sjöar och orter. Han kan några av sakerna idag, men de flesta har inte lärt sig ett smack.
Vi far till en städfirma i Botkyrka där jag köper ut utrustning till mitt företag, sedan återvänder Peter till jobbet och jag vidare hem.

Som du förstår snurrar tankarna i huvudet dygnet runt. Hur kan de ha fått gå så långt, tänker jag och tänker på samtalet jag hade idag via telefon med en förälder. Hennes son hade inte sagt något om röran. Tvärtom hade han sagt att allt var bra. Att han trivdes. Barn är verkligen diplomatiska mot de som leder dem. Det märker jag genomgående. De andra föräldrarna hade fått höra läget från klasskamrater till barnen och andra föräldrar. Det är som en hemlig förening att gå i skolan. De som är lärare vänder sig till föräldrarna när läget är ohållbart och barnet gått så långt att det kanske är för sent. 
Nu vet skolledningen vad jag tycker och det känns lättare i hjärteroten. Razmus ögon lyser av glädje igen och han kramar mig ofta, ofta. Säger inget, men visar att han är tacksam att vi bryr oss.

Alldeles strax ska vi ha fredagsmys med film. Raz hojtar att vi ska sätta på Dexter eller Jurassic park, Zabine skriker "NEEEEEJ". Peter håller upp en film som heter Nanny Mc Phee och Raz skriker "NEEEEJ". Ha, ha...stämningen i huset är varm och jag hör att Peter satt igång en brasa i kaminen.
Ha en underbar kväll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar