Äntligen stod polisen i dörren.
Linn gömde sig som vanligt under sängen och de andra kröp in i garderoben i föräldrarnas rum. Hon såg foten på mamma och knäppte händerna i en bön: "Gode Gud låt henne leva och se till att polisen tar med pappa den här gången."
Ytterdörren slog igen men öppnades lika snabbt. Ord kastades mellan människorna och ljudet från deras kängor trängde in i Linns hörselgångar trots att hon höll för öronen. Hon visste så väl vad som pågick ute i hallen. Det var inte första gången och säkert inte den sista.
Det här är väldigt intressant. Det har hänt mig många gånger att jag har skrivit början först, redan när jag har bara en vag idé om vad boken ska handla om. Då brukar det bli ett par sidor, ungefär som att jag vill rycka mig själv med i vad boken ska handla om.
SvaraRaderaSen är det en annan sak som är ännu mer intressant, det är ämnet. Seriemördare, det är något som jag tror de flesta inte har konfronterats med i sitt liv annat än genom massmedier. Ändå skrivs många böcker om detta och liknande ämnen. Och folk läser dem. Jag får nästan intrycket att en bok måste handla om något mycket grymt och i verkligheten ganska ovanligt för att överhuvudtaget väcka uppmärksamhet.
Jag jämför med vad jag själv skriver. Vardagsnära, eller "lågmält" som en recensent skrev. Vad betyder egentligen en smäll på käften med åtföljande näsblod för en vanlig människa som kanske inte har förmågan att vare sig utdela eller ta emot skottlossning eller karatesparkar? Vad betyder ett bittert missförstånd och gräl som leder till att ett förhållande spricker? På vilket sätt kan en relativt harmlös sjukdom förändra människors liv? Sådant vill jag fånga in men men erfarenhet är att läsekretsen helt ignorerar dylika mesiga böcker. Mitt filmmanusprojekt har jag lagt på hyllan eftersom det innefattar att flera människor än jag blir intresserade av berättelsen och vill jobba med den, vilket tycks vara att titta i månen. Få orkar ens läsa den.
Jag har alltid dragits till det hemliga i folks liv och värnat om barn som far illa. Jag har mött och möter fortfarande människor som har historier som fascinerar mig. Jag skriver sällan lågmält trots att jag försökt. Men jag är övertygad om att alla texter finner en läsare till slut. Så fortsätt skriva oberoende av vad folk tycker. Skriv det du själv vill läsa. Tack för att du läste. Ha en bra dag
SvaraRaderaPs ett filmmanus är mycket svårt att få ut till regissör oberoende av att det är lågmält eller inte. Springan in till den världen är supersmal.