Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



12 november 2013

Överdragsbyxor och barn-en omöjlig kombination?

Äntligen är den här dagen över.
Imorse stack Peter tidigare till verkstaden och jag tog hand om avlämningen av barn på skolan.
Men, vad gör man när de kära barnen inte vill stiga upp? Drar täcket av dem? Häller en hink vatten? Hojtar och sätter på radion på högsta volym?
Ha, ha...jomenvisst serru. Jag började snällt, men fick skaka om dem rejält innan de äntligen kom ut i köket och åt frukost. Lilla prinsessan var på uruselt humör och skulle inte klä på sig eller äta. När hon gav med sig kom orden: "Jag vill ha Nesquick och mjölk, och en smörgås med marmelad."
"Åh nej, tänk inte ens tanken", sa jag och ställde fram yoghurt med mera. "Det är bara en massa socker i det du räknat upp. Hur ska du orka gå i skolan på sådant?"
Hon grimaserade och åt motvilligt maten jag ställde fram. Det där med socker kan vara vanskligt. Razzel går igång rejält på socker. Det är som om han tagit knark eller någon annan drog. Han studsar mellan golv och tak och pratar oavbrutet.

Nåväl, vi kom iväg i hyfsad tid, men ve och fasa, jag glömde min kära GPS. Utan den hittar jag inte till Peters verkstad. Det var bara att vända om och hämta den. Som tur var hade vi bara kommit en bit hemifrån. Regnet öste ned och jag hade en livlig diskussion i bilen om vådan av att inte använda överdragsbyxor och regnjacka. Herregud, på min tid fanns det inga överdragsbyxor, då var det galonbyxor. Åh, vad jag hatade dem. De var äckelvarma och jobbiga att ta av sig om man blev pissnödig. När jag var riktigt liten lät jag det strila i brallan. Mamma fattade aldrig varför jag blev blöt, men jag myste eftersom jag inte behövde använda galonisarna längre. Nuförtiden finns det härliga byxor som hjälper mot regn och andas. Jag älskar mina och använder dem flitigt. Barnen hade tidigare svindyra Nanook, eller Isbjörn of Sweden som de heter numera. Jag rekommenderar dem varmt. Barnen blev aldrig blöta i dem. Hampuz har ärvt dem, men tycker inte alls att de är fina. Enda nackdelen med byxorna är att jag gråter blod om han tappar bort dem på skolan. Ett annat alternativ är Kaxs överdragsbyxor. Du vet de där med grodan på. Fungerar toppen, men finns bara upp till storlek 128 som högst. Ytterligare ett alternativ jag använder är Woxo. Urcoola och fungerande överdragsbyxor som även finns som skidbyxor. De äldsta barnen har Woxo just nu.
Som du kanske förstår letar jag det bästa till ungarna. Det är ju faktiskt så att det är de som behöver något som håller i alla väder och är snyggt. Ändå vill de inte använda dem. 

När jag lämnat av småtussarna träffade jag Zabines kompis mamma som berättade att hennes dotter behövde regnkläder.
"Vänta", sa jag och rynkade pannan. "Jag tror att Zabine växt ur ett par rosa Kaxs. Hampuz lär inte använde dem, så de kan du få."
"Nej, nej...du kan inte ge bort mer nu", skrattar Desiree och syftar på alla kassar och säckar med kläder jag skänkt till hennes barn.
"Jo, jag tar med dem imorgon", säger jag bestämt och ler. "Det är bra att kläderna blir använda. Det är roligare att ge till dig än någon okänd."

Jag rusar genom regnet till bilen och tutar iväg mot Peter, men hamnar i kö. Massor av kö. En helvetes massa kö. Grrrr
Peter ringer och frågar vart jag tagit vägen.
"Jag sitter i kö", morrar jag och suckar flera gånger.
Till slut kommer jag fram till Peters verkstad där jag parkerar och går in. Idag skulle vi hissa plåt, men ovädret gör att jag skippar det och istället knäcker färdigt och kör ut plåten till adressen där vi jobbar.
Wallingatan ligger i Vasastaden och jag svär lika mycket varje gång vi ska parkera. Det finns inga rutor lediga och alla ställer sig hur som helst. Vi stannar utanför porten och bubbar in plåt efter plåt samtidigt som regnet strilar över oss. jag är blöt om fötterna och håret spretar åt alla håll.

När vi burit in allt skyndar vi oss till verkstaden igen.

Jag slänger mig in i bilen och åker så snabbt jag kan hemåt igen. Klockan två börjar nämligen nästa jobbpass - städning av företag, och jag vill hinna ta ut jyckarna först.

Jag hinner ta ut dem, kolla nyheterna snabbt för att se hur det är med tågeländet. Olyckan ställer inte till det för massor av folk, jag ska till min kurs imorgon och undrar förstås hur jag ska ta mig till stan. 
Peter tjatar att jag ska ta bilen, men...nja....jag vågar inte.

Klockan går fort och när det är tio minuter kvar åker jag iväg. Städar sedan ett företag i sex timmar.

Sitter i bilen och längtar efter ungarna, tittar på klockan som hunnit bli åtta. 
Peter har inte lagt dem och jag kryper ned med Hampuz, minstingen. Vi lyssnar på cd-sagan Lejonkungen och jag myser. Den varma lilla kroppen bredvid mig kommer till ro och jag smyger ur sängen.

Nu sitter jag med datorn och ska alldeles strax skriva några fakturor.

Ha en skön kväll

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar