Panik. Det var den enda känslan som rymdes i Teos hjärna. Allt annat var borta. Sonen, dottern och de andra barnen hade flyttats till ett intet. Benen tog honom från det rökfyllda rummet vidare mot hallen. Han skymtade Klas svans och skakade på huvudet när katten fortsatte in i huset istället för ut. "Det finns ingen tid", mumlade Teo och knep ihop ögonen. Jag måste ut. Få frisk luft. Lungorna. Det gör ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.