Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



21 december 2013

En början-530

Jag bet ihop och tog i av alla krafter, men...dörren rörde sig inte. Mörkret i källaren trängde in i mitt medvetande och benen darrade utan att jag kunde stoppa dem. Trevande tog jag mig till andra änden och tryckte på dörren som nyss stått på vid gavel. Låst. Ögonen vande sig sakta och jag gick till vårt förråd där jag urskiljde backarna som mamma förvarade potatisen i. De flesta förråden var låsta med stora hänglås, men här och där stod dörrarna på vid gavel. Ett svagt sus kom från ventilationshålet i väggen och jag kände kylan omfamna mig. Hur länge skulle det dröja innan någon kom ner hit? Tvättstugan användes flitigt och jag hörde maskinerna gå runt, runt. Undrar om mamma förvarar några filtar i förrådet? tänkte jag och öppnade dörren. Efter att ha trevat runt bland gamla tidningar, mattor och annat junk en lång stund, gav jag upp. Fingrarna var stela och jag märkte att tungan fastnade i gommen. Vatten, jag måste ha vatten, tänkte jag och gick mot tvättstugan. En smal springa av ljus ledde mig rätt och för någon sekund kände jag hopp. Det var öppet...eller.... Svärande insåg jag att det bara var en dåligt tätad dörr det handlade om. Jag slog knytnäven mot dörren flera gånger och svor ännu mer. 
"Sch", väste en mansröst i mörkret. "Du skrämmer dem."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar