Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 december 2013

Lucior i parti och discosugna telningar-en skog som inte längre finns.

Imorse var jag trött. Jag och Peter satt uppe tills klockan tre. han slog in julklappar medan jag jobbade stenhårt på att försöka rädda allt som befann sig på vår långsamt döende hårddisk. Visste du att de där lösa hårddiskarna inte är eviga? Jodå, det fick jag höra av en trevlig kille som säkert garvade läppen av sig inne i fikarummet efteråt. jag trodde in min enfald att en hårddisk höll for ever.

Peter målade verandan medan jag jobbade med bokföringen till våra företag. Det tog mycket längre tid än jag räknat med och vips var det dags att slänga i oss mat, byta om till snyggare kläder och tuta iväg till Luciafest. Vi hann till och med åka till leksaksaffären och köpa en extremt välgjord bågskytt till barnens riddartorn som de ska få i julklapp.
Mitt i handlandet stoppar jag upp och funderar på om jag ska åka hem istället. I min hjärna har en tanke bitit sig fast: Jag tänker söka upp ett så kallat kvinnohem och dela ut nallarna barnen förvarar i två svarta säckar i källaren. Det har blivit en hel del genom åren och jag tycker det är vansinne att inte ge dem till någon som uppskattar de arma djuren mer. Jag har skänkt presentkort till fattiga barnfamiljer i Tullingetrakten och skänkt en slant till offren i Philippinerna, men vill göra mer, dela med mig av det lilla jag har. Varför inte införa en alternativ jul där våra barn skänker sina leksaker med mera till andra barn? Ju mer jag funderar på det, desto starkare biter tanken sig fast.

Efter att ha njutit av Raz och de andra barnens skönsång åkte vi hem och satt på en dvd med härliga Mr Bean. Peter somnade på stört, Lilleman likaså. Jag tar honom till toaletten där han lyckas pissa ner hela sitt underliv och sina händer. Efter att ha tvättat av Hampuz försöker jag lägga honom, men blir motarbetad. Nu ligger han tätt intill Peter i soffan och sover djupt. De snarkar ikapp och har munnarna öppna som flugfällorna på köttätande växter. Raz sover i andra änden av soffan och Lillfia har kraschat i min härliga fåtölj. På teven hörs skratt och skrammel från porslin som trillar av tallriken och ned på golvet.

Klockan är halv två och jag börjar känna mig lite sömnig, men vill inte lägga mig ännu. Det är så speciellt att vara vaken när alla andra sover. Månen lyser från en blanksvart himmel och ugglorna hoar sorgset i ett av de få kvarvarande träden i skogen bakom oss. De flesta träden ligger kullslagna och gråter av förtvivlan. Ekorrarna klättrar inte längre upp till högsta topp och springer ned igen. Rävlyan har fått ett stort träd över sig. Det täpper igen en av gångarna men jag vet att det finns fler. Fåglarna som vanligtvis hoppar omkring i träden har inget att landa på längre och sorgen breder ut sig, studsar mot vårt hus i ängslig klagan över det som hänt. Vår skog är nedmald till intet, kvistar ligger i högar, stigarna är uppbrutna efter den tjocka sulan på larvtraktorn som banat sig fram på jakt efter mer att slå ned. Det är sorg på skomakarbacken idag. Vår vackra skog är nu borta. Zabines gråt över människans dumhet värmer säkert djuren som förlorat bon och vänner, men tårarna värmer inga kalla kroppar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar