Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



25 januari 2014

En början-555

På slaget åtta slog den gamla klockan med tunga slag, och innan jag hann tänka något stod jag på savannen igen. Heidi höll mig så hårt i handen att den vitnade. Hon var stark min lilla femåring, och hennes ögon glänste av tillbakahållna tårar. Samtidigt glittrade de av bus.
En noshörning kom gående med det ståtliga hornet tätt mot backen. Han bluffade till en annan noshörning som stod bredvid honom, och jag tittade mig bakåt.
   Det här var tredje gången gillt. På ett sätt välkomnade jag äventyret, men min dotter kunde råka illa ut. Det var jag full medveten om.
"Mamma", sa hon högt. "Pinka."
Jag lade handen över hennes mun och smög mot ett buskage. Samtidigt höll jag ögonen på djuren. "Sätt dig här", viskade jag, och kunde inte låta bli att fnissa åt situationen. Detta var helt vansinnigt. Hur kan man förflyttas från en lägenhet i London till Savannen på några sekunder? Och varför? Och vem gjorde det?
"Jag kan inte pinka", sa min kära dotter och försökte ta sig lös från min famn. "Det går inte."
"Försök lite till", manade jag och tog ett nytt tag. En femåring väger en hel del kan jag berätta.
Plötsligt rörde sig gräset bredvid oss, och en svart orm ringlade iväg.
"Mamma?" väste Heidi. "Vad var det?"
"Bara en ofarlig orm, älskling."
"Släpp mig. Jag är klar", sa min dotter och tittade på mig. "Varför är vi här?"
Jag ryckte på axlarna och skrattade. "Jag har ingen aning, älskling. Det bara hände."
De gråa noshörningarna rörde sig närmare oss, och jag tittade mot ett träd som såg ganska raspigt ut. Skulle det hålla för både mig och Heidi.
"Mamma", flämtade hon. "Den kommer hit."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar