På slaget åtta slog den gamla klockan med tunga slag, och innan jag hann tänka något stod jag på savannen igen. Heidi höll mig så hårt i handen att den vitnade. Hon var stark min lilla femåring, och hennes ögon glänste av tillbakahållna tårar. Samtidigt glittrade de av bus.
En noshörning kom gående med det ståtliga hornet tätt mot backen. Han bluffade till en annan noshörning som stod bredvid honom, och jag tittade mig bakåt.
Det här var tredje gången gillt. På ett sätt välkomnade jag äventyret, men min dotter kunde råka illa ut. Det var jag full medveten om.
"Mamma", sa hon högt. "Pinka."
Jag lade handen över hennes mun och smög mot ett buskage. Samtidigt höll jag ögonen på djuren. "Sätt dig här", viskade jag, och kunde inte låta bli att fnissa åt situationen. Detta var helt vansinnigt. Hur kan man förflyttas från en lägenhet i London till Savannen på några sekunder? Och varför? Och vem gjorde det?
"Jag kan inte pinka", sa min kära dotter och försökte ta sig lös från min famn. "Det går inte."
"Försök lite till", manade jag och tog ett nytt tag. En femåring väger en hel del kan jag berätta.
Plötsligt rörde sig gräset bredvid oss, och en svart orm ringlade iväg.
"Mamma?" väste Heidi. "Vad var det?"
"Bara en ofarlig orm, älskling."
"Släpp mig. Jag är klar", sa min dotter och tittade på mig. "Varför är vi här?"
Jag ryckte på axlarna och skrattade. "Jag har ingen aning, älskling. Det bara hände."
De gråa noshörningarna rörde sig närmare oss, och jag tittade mot ett träd som såg ganska raspigt ut. Skulle det hålla för både mig och Heidi.
"Mamma", flämtade hon. "Den kommer hit."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.