Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



31 januari 2014

En början-561

"Glöm inte skridskorna", ropade mamma ifrån köket. "De hänger på kroken ned till källaren", fortsatte hon och väntade några sekunder innan hon skrek: "Hittar du dem?"
Jag ställde mig på tå för att nå de nyinköpta vita skridskorna och kunde inte låta bli att le när jag såg dem. De var så vackra, och helt och hållet mina. Malin, min storasyster hade blivit jättearg och skrikit högt av ilska: "Varför får hon nya, när jag bara får begagnade?"
I samma ögonblick jag satt på mig mormors gamla hemstickade strumpor, plingade det på dörren. Det var Albin, min bästa vän.
"Hej, är du klar?" sa han och drog med handen över näsan. En genomskinlig snorloska hamnade på hans vante, men han brydde sig inte. "Vi ska ses vid södra stranden. Förresten, har du några isdobbar? Brorsan har förlagt sina och mamma har inte råd att köpa nya. Inte än i alla fall."
Jag sprang in till mamma som bäddade sängarna. Hennes långa, mörka hår var uppsatt i en knut på huvudet och hon hade fortfarande pyjamasen på sig. Ibland undrade jag om hon någonsin klev ur den.
"Mamma, har vi några ...? Vänta lite." Jag lutade mig ut från rummet och såg att Albin gått in och stängt dörren. "Vad hette det där du ville ha?"ropade jag till honom.
"Isdobbar. Man kan ta sig ur vakar med sådana", sa han och borstade sitt ljusa, oformliga hår med mammas borste.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar