Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



15 januari 2014

Kräsna barn som äter dåligt

Razmus, min älskade son har i alla tider haft matproblem. Han äter falukorv, köttbullar, bacon och ibland fiskpinnar, men allt annat dissar han.
I många år har han kämpat på skolan för att överhuvudtaget få någon näring, och strax innan julafton insåg jag att han inte får ett skvatt i sig. Snabbt tog jag kontakt med rektorn och fick träffa kocken.
Med långsamma rörelser satte jag mig i en av stolarna och tog Raz hand.
Mötet gick över förväntan och det blev bestämt att Razmus skulle få specialmat. Det vill säga, kocken skulle plocka ut det Raz åt från dagens meny och sätta ihop något han gillade.

Det gav resultat direkt. Han hade tjafsat mycket i skolan och ofta varit hungrig, men inte sagt något till någon. Lärarna gav honom positiv feedback och talade om för oss att han blivit helt förändrad.
Nu återstår att hitta en lösning som passar för att klassen ska få lugn och ro. Det har kommit en ny lärare som försöker styra upp dem och jag ska åka dit för att sitta där och se med egna ögon.

Razmus fick ta med sig limpmackor en kort period och gick snabbt upp i vikt. Nu har det försvunnit och vi ska till en psykolog för att prata om hans matvägran.

Med de här raderna vill jag uppmärksamma andra matvägrarbarns föräldrar att det ibland kan löna sig att prata med kocken direkt. I Razmus fall hade han uppmärksammats av mattanterna som tyckte det var sorgligt att se hans kamp. Kocken frågade oss varför vi inte kommit till honom tidigare och vi berättade om vad skolans lärare med mera sagt till oss: Att alla barn skulle äta samma mat och att Razmus måste lära sig äta (läs, tvinga i sig)

Nu vet jag att barn kan leva på bara lite mat, men när de börjar i högre klasser krävs det mer av hjärnan och de orkar inte ens försöka följa med på lektionerna. Allra helst inte i den klassen han går nu. 

Både jag och Peter var kräsna när vi var små och jag är det än idag. Har aldrig ansett att jag ska tvinga i mig mat jag inte gillar, och som tur var hade min kära mor samma åsikt. Jag får kväljningar av fisk och äter inte lever.
Peter å sin sida åt inte kött över huvud taget, men hade strängare mamma. Hon sa att han skulle äta lite i alla fall. Resultatet blev att han tuggade på köttet tills det inte fanns någon vätska kvar i det, och sprang på toaletten för att spotta ut det.
Idag äter han allt.

Av det här har jag lärt mig att barn ska inte tvingas i mat och att allt kunde vara mycket värre. Det finns barn som inte äter alls. De matas via knapp i magen.
En forskare har gjort en undersökning på barn som sondats när de fötts. (Raz sondades i över en månad). Han säger att de fått en kväljningskänsla som gör så att de inte klarar av att äta mat när de växer upp, och en del...äter inte alls. 
Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men fångar varje strå av förklaring till det som händer här och nu. Det kan bli tråkigt att styras av en liten människas matval och ibland äter vi vårt och ger honom annat. Det viktiga är att han äter. Inte vad.

Ha det gott


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar