Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



2 januari 2014

Verklighet-hakkors-övergrepp

Vaknar klockan åtta av att Lilleman kliver på min ena arm. han gosar ned sig intill mig och drar över sig täcket. Cirka en timme senare kommer hundarna intrippande och katten kliver som vanligt rätt över oss och trycker huvudet mot min hand. Hon är hungrig och hundarna vill ut.

Ytterligare några timmar senare har man och barn lämnat huset och farit till stan. De ska gå på teater med farfar. Leende såg jag dem kivas i bilen och kände ett stort lugn breda ut sig i huset.
Efter att ha promenixat med hundarna ska jag nu ta tag i manuset med stort M. 
Men först skriver jag dagens början , nummer 537, och därefter ögnar jag igenom dagens artiklar i Aftonbladet, Expressen och Dn. Till min stora förfäran ser jag att någon/några målat hakkors på moskén som ligger på Södermalm. 
Vart är världen på väg? Var håller dessa ungars föräldrar hus? Är de kanske av samma mening och har planterat fröna i ungdomarnas hjärnor när de varit små?
Funderingarna är många och långa. Vad kan vi som inte är av samma mening göra? Jag lyssnade en gång som liten på ett föredrag av en jude som överlevde Auschwitz. Han visade upp sitt tatuerade nummer på armen och berättade saker vi barn/ungdomar aldrig tidigare hört om. Läst, javisst, men aldrig fått berättat av någon som varit med. Mina ögon tårades och jag fångades av smärtan i ögonen på honom. Trots att massor av år passerat levde han sig in i det han sa. Kroppsspråket, orden, rösten, ja allt vittnade om det som varit och förhoppningsvis med hans hjälp aldrig mer skulle ske igen. Det var av den anledningen han reste runt på skolorna. Han ville stoppa det som kunde ske igen. 
Men det sker...nästan varje dag. Ingen gasas ihjäl, eller torteras, men små markeringar sker från dessa onda människor som kanske inte vet bättre. Vad vet jag.
Jag känner kalla kårar krypa längs ryggraden när jag tittar på bilderna i tidningarna. Svarta hakkors har målats på porten till moské´n. Vem är egentligen svensk, tänker jag. Det är inte många som kan räcka upp handen. Jag själv har ett stolt arv från vallonerna. De där duktiga hantverkarna som lyfte Sverige till det underbara land det är idag. Jag har vänner med både franskt och tyskt blod i ådrorna. Vår drottning är för sjutton tysk. Mina vänner kommer från Honduras, Finland, Polen, USA, ja alla länder du kan tänka dig. De är precis som oss andra...äter, sover, arbetar för att överleva. De är gula, röda, svarta och vita.

Nu ska jag redigera mitt manus Hat och en gnutta kärlek. Det handlar om något annat som eskalerar i Sverige - våld och övergrepp mot barn och vuxna.

Ha en underbar dag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar