Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



1 februari 2014

Dödsbud och övernaturligheter

Idag fick jag ett dödsbud. En kvinna på skolan hade dött sådär äckligt plötsligt som det kan bli ibland. Barnen och de andra lärarna var naturligtvis chockade.
Livet är ganska förgängligt, eller hur? Egentligen önskar jag också att jag får dö så, pang, bom i sömnen. Min älskade farfar gjorde det. Tänk att få slippa ligga på sjukhus och plågas. Att bli gammal numera verkar inte vara någon hit. Det pratas ofta i dagstidningarna om äldre människor som bli vanvårdade. Varje gång det händer undrar jag om personen som gör det inte har några egna släktingar, och om hen gör på samma sätt mot den personen. Det är många tankar som glider runt i skallen på mig under dagtid och framför allt nattetid. Hur blir det när jag blir gammal? 
Jag önskar att jag somnar in i min egen säng och slipper lida. Vi blir ju äldre och äldre nuförtiden. Det är inte alldeles omöjligt att passera hundra. Mina föräldrar är inte speciellt gamla, men det märks att de blivit äldre. Kroppen säger ifrån, på många sätt. Peters pappa är strax över åttio.

När min mormor dog i cancer, bodde jag inte hemma. Hon hade ont och led. På begravningen gav hon oss en sista hälsning. När alla släktingar satt och grät tittade jag på kistan, och såg henne sitta där med en cigarett i handen. Hon såg frisk ut och log mot mig. Jag vände mig mot mamma som gråtande höll min hand i ett krampaktigt grepp, och berättade vad jag såg.

Sådant där händer mig titt som tätt. Det är inget jag pratar om alltför mycket. Det är som om jag tvivlar på vad jag sett, fast ändå inte. Gubben som sålde huset till oss, dog en vecka senare. Jag tror att han också hade cancer, men är inte hundra på att det stämmer. Han brukar stå vid min sida när jag jobbar i trädgården, och grymtade när jag grävde upp svartvinbärsbuskarna som hade vissnat varje sommar efter insektsangrepp.
"Jag köper nya", sa jag den gången, och tycker inte alls att det var konstigt att han var där. Gubben hade ju för bövelen byggt huset. Klart han måste kolla upp oss. Ha, ha.

Razmus, vår äldsta son var inte speciellt gammal när Peters släkting dog. Strax innan hade hon träffat Raz som var nyfödd, och förälskat sig i honom till den milda grad. Det blev nästan konstigt. Ibland när jag skäller på barnen hutar hon åt mig. Inte i ord, mer i knuffar och känsla. 

Jag pratade med en man om det här. Han sa att när man som jag varit nära att dö, hamnar man mellan livet och dödsriket. Jag har tydligen en fot i vardera delen. 

Nu är klockan sen och jag ska packa ihop för att koja jag med. 
godnatt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar