Det krasande ljudet fick mig att stanna. Tunneln var becksvart och jag såg inte ens handen framför mig. Jag kände mig lugn trots allt. Kängorna jag satt på mig tålde både det ena och det andra. De var en rest av mitt liv med Jens. Vi hade dejtat i över ett år när han bara försvann en dag. Eftersom han inte hade flyttat in trodde jag att han ville göra slut, men inte riktigt klarade av det.
Två månader senare hittade polisen hans kropp i en klippskreva. De trodde att han blivit mördad, men var inte säkra. Vad jag vet så gillade inte Jens klättring, men han hade en utrustning på sig och bar skor som var avsedda för att bestiga berg. Underligt att jag inte visste så mycket om honom, men vi levde där och nu när vi träffades. Jag hade aldrig träffat hans familj, men respekterade hans önskan.
På begravningen tittade de snett på mig och tilltalade mig knappt. Hans lillasyster som jobbade på ett stort modehus och skröt om det, kramade mig lätt och sa åt mig att gå därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.