Jag hade levt så länge med bilden på näthinnan, så när det äntligen hände, ryckte jag bara på axlarna. Bilen var röd som i drömmen, och den andra svart. Fönstren bak på den röda hade en svart solfilm och jag såg av den anledningen inte barnen som satt hopkrupna tätt intill varandra. Mina barn. Våra älskade ungar. Jag hade gråtit så många nätter att tårarna torkat in, och alla nätter jag blivit tröstad av dig, att jag bara drömt en hemsk mardröm, var plötsligt extremt tydlig.
Stående på vägkanten bredvid min bil som ratats av barnen för att den inte var tuff nog, insåg jag att jag nu var ensam. Du skulle aldrig mer krama om mig och barnen...ja mina älskade, älskade barn...
En polisbil kom körande. Ställde sig bredvid min bil och gick fram till vår bil för att öppna den.
"Det är ingen ide´", sa jag. "De är döda. Allihop."
Och äntligen kom den - gråten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.