Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



27 februari 2014

En början-586

Snöstorm. Vem hade trott att jag skulle vara med om en snöstorm i maj? Nu gick jag här i alldeles för dåliga skor och en jacka som var lövtunn. Egentligen fick jag skylla mig själv, för min mamma hade varnat mig flera gånger och påstått att hennes giktbrutna tå värkt något förskräckligt. I hennes värld betydde det oväder. I min...tja, i min värld betydde det bara en öm tå.
Snöflingorna verkade ha antagit en form av okrossbara iskristaller, och jag såg framför mig hur mina närmaste skulle hitta mig blodig och skuren i små, små bitar. Det är underligt vad fantasin kan göra med en. Mörka skuggor förvandlas till stora elaka björnar och andra monster. Ljud som knappt hörs i stormens rytande antar proportioner av okända, nu vakna bestar. Björnarna låg säkert i sitt ide och sov. De var smartare än oss människor, och bestarna fanns bara på mitt papper i mitt rum.

Jag tog upp mobilen ur fickan och försökte se hur mycket den var för att få ett hum om hur länge jag gått. Fötterna värkte, och jag var blöt ända upp på låren. De tajta jeansen som jag fått ligga och sätta på mig, hade förvandlats till ett isstycke som sakta frös ned min vita hud. Siffrorna på mobilen visade 0.00. Den hade alltså gått sönder - igen. Med skakande händer tryckte jag ned mobilen i min jackficka, lade armarna i kors, och tryckte in händerna i ärmsluten. Mitt långa hår var fyllt av istappar och pannan sved av de evinnerliga flingorna som studsade mot den.
Skulle jag dö nu?

1 kommentar:

  1. Heya i'm for the first time here. I came across this board and I find It really helpful & it helped me
    out a lot. I hope to present something back and help others such
    as you helped me.

    Also visit my web-site ... m88

    SvaraRadera