Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 april 2014

Datastopp-slut på spelandet

För över en månad sedan fick jag nog. Nog av ungar som skrek och tjoade, svor och puttade varandra. Nog av att ha två idioter som stirrade på en varsin skärm.
Jag packade undan Skylander, x-box, Playstation, och alla surfplattor.
I början var det grinigt och tjat om att få spela, men Lilleman tystnade snabbt och började...leka. Du vet sådär vanligt som ungar kan om de vill. De lekte med sitt riddartorn och alla riddare, drakar, älvor och underliga ting, och de lekte med legot som nästan dammat igen. Istället för svordomar och skrik härskade tystnaden med skratt emellanåt. Visst slogs ungarna då och då, men inte alls på samma vilda vis. De läste, tittade på film, och till och med lekte ute.

Razmus kan ju spela på fritis, men det är bara ynka femton minuter om dagen. De andra har inte rört ett spel på över en månad, förrän igår. Då fick Hampuz spela på plattan. Gissa om det var uppskattat?

Jag själv spelar ingenting, och har aldrig sett rolighetsfaktorn i att sitta och titta på människor eller djur som agerar på skärmen. Jag gillar inte heller att det alltid ska vara slagsmål i spelen. Om du tänker efter så jagar någon, eller blir jagad i vartenda ett. Inte underligt att ungarna blir aggressiva i skolan och hemma. De gör som de blir lärda, och kom inte med det där att de säkert kan skilja på verklighet och fantasi.
Nä, jag vill helst göra saker själv oavsett vad det är, rida, springa, fiska, åka snowboard, boxas. Allt det där försöker jag få barnen att göra i verkligheten. 

Jag skulle helst vilja ta bort spelen forever, men det är väl en utopi. Däremot har jag och Peter bestämt att GTA aldrig kommer innanför dessa väggar, och jag kolla varenda spel Razmus laddar hem så det inte finns några krigsscener med i det. Ett tag var jag inne på att ta kontakt med ett av de här barnen som bott i ett krigshärjat land, för att be hen berätta hur det är att som barn bo i skiten.
Vi har också bestämt att vi inte ska jobba lika mycket i sommar som förra året. Pengar är inte allt. Istället ska vi umgås mycket med ungarna och vara ute i skog och mark med dem, bada, sola och gå på museum med mera. 

I helgen ska Razmus få tillbaka sina spel, men med restriktioner att inte sitta flera timmar i taget med dem. Det ska bli intressant att se hur det går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar