"Nu dog han", sa slaktaren bittert.
Vi hade kommit upp på krönet av en backe, och nedanför oss bredde en slätt ut sig, som långsamt sänkte sig mot ett blått hav. Några hustak anades och ett kyrktorn där duvor flög runt, runt. En fabriksskorsten, säkert närmare femtio meter hög, såg vi klart och tydligt, och ett par lyftkranar som stod nära vattnet. Faktiskt så nära att tanken slog mig att de skulle kunna välta.
Slaktaren morrade och klev ut först. han öppnade motorhuven och böjde sig ned över motorn, slet i några sladdar och muttrade något.
Jag klev också ut, men huttrade till och hämtade min svarta kofta av ull. Det blåste rejält och havet kröntes av vita gäss som slog mot stranden. En tunn remsa av sand skiljde vattnet från grönt gräs där folk låg och solade. Vattnet var tömt på folk. De hade säkert lärt sig vad de röda vajande flaggorna betydde, och genom erfarenhet lärt sig att de skulle åtlydas. Doften av tång och nyslaget gräs omringade mig, och nu kunde jag se mer av staden. Mitt barndomshem. Mitt kära, kära barndomshem. En känsla av att vara iakttagen övermannade mig, och jag sökte med blicken över vyn tills jag såg reflektionen från en kikare. Prästen var som vanligt ute på fågelskådning och hade säkert sett oss. Det gick inte att komma i smyg hit. I samma sekund du klev in i staden visste alla vem du var, och om de inte gjorde det, frågade de dig eller ditt sällskap.
"Vi får gå", muttrade slaktaren som var min nyfunne vän. Att lifta innebar många gånger att jag fann nya vänner. Av den anledningen åkte jag aldrig tåg eller buss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.