Det var året då Tom brukade åka med tunnelbanan mellan stationens ändpunkter. Fram och tillbaka hela dagen. Han tyckte om att stå i vagnen längst bak, känna att efter honom fanns inget. Ett steg ut och allt skulle vara över, eller inte. Han hade sett i dagstidningarna att de som kastade sig framför tunnelbanan överlevde, men med hemska skador. Med händerna mot den kalla rutan såg han landskapet rusa förbi. Färgerna flimrade inför ögonen, rött, gult och grönt, ibland blått. Folket på perrongerna stod i klungor när tunnelbanan åkte in. De trängdes och tryckte på för att komma in först. Ljudet från bromsarna fick honom att reagera instinktivt, lägga händerna över öronen och grimasera av smärta när det nådde den tunna trumhinnan.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen
Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.