Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



10 april 2014

En början-618

Jag följde henne genom trädgården ut på vägen och vinkade in taxin som hon beställt. Mina ögon fylldes av tårar som jag torkade bort. Hon skulle minsann inte få se mig gråta. Jag var mormors starka tjej. Hennes händer som vilade mot mina knän var brunfläckiga och fulla av slingrande ådror. På fötterna bar hon ett par gamla, röda foppatofflor jag och mamma gett henne. 
"Klarar du dig nu?" sa hon med mild stämma. "Lilla, lilla söteunge, jag kommer snart tillbaka."
Taxichauffören hjälpte mormor upp från trottoarkanten och in i bilen, efter att han slängt en snabb blick på mig. Sedan startade han bilen och for iväg. Mormor vinkade ända tills bilen svängde runt kvarteret, men jag hörde den och sprang efter, genom Larssons trädgård, och över tant Henrikssons rabarberland. Jag hörde att taxibilen accelerade och försökte springa fortare. Det stack i fötterna när jag sprang över Melkerssons trädgård som mest bestod av gamla tallar. Kottarna trängde sig in i mina fötter tillsammans med barr och annat. Jag vet att jag borde ha stannat, men jag kunde inte. Längtan efter mormor sved i bröstet och jag ville bara ha en enda kram till, och säga det jag hittills inte vågat.
"Jag älskar dig", skrek jag genom den oigenomträngliga syrenhäcken. "Jag älskar dig mormor."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar